Marianne Lindberg de Geer. ”Jag tänker på mig själv”

Från tradition till innovation

Ett trettiotal konstnärer medverkar med ett representativt urval verk som till innehåll och utförande sträcker sig från tradition till innovation. Att det stormar kring dagens unga konst är knappast någon nyhet och än känsligare blir det när det handlar om det egna närområdet. Marianne Lindberg de Geers ”Jag tänker på mig själv (som bolumiker och anorektiker)” som placerades utanför Stadsbiblioteket i Växjö utan att ”folket” fick säga sitt har flera gånger vandaliserats och i Vimmerby blev det närmast folkstorm när Astrid Lindgren för några år sedan skulle hyllas med ett monument på torget framför det gamla rådhuset i hennes födelsestad. En tävling hade utlysts där det gällde att skapa ett verk som fångade själva andan i Astrid Lindgrens författarskap. Någon porträttskulptur var det enligt Astrid Lindgrens eget önskemål inte tal om – en keramisk sådan hade Hertha Hillfon till hennes stora belåtenhet redan gjort och det fick räcka. Småskaliga modeller illustrerar att Dan Wolgers, Ebba Matz, Berit Lindfeldt och Klara Kristalova i sina förslag följt tävlingsvillkoren, men när det kom till skott tackade Vimmerbyborna nej. Man ville ha ett porträtt, sedan fick Astrid i sin grav säga vad hon ville. Så kulturnämndens vinnande förslag, Berit Lindfeldts bronsskulptur ”Källa Astrid” placerades i trädgården till Astrid Lindgren-gården Näs, medan Marie-Louise Ekman gav Vimmerbyborna det de ville att deras torg skulle ha: ett porträttmonument i brons, där Astrid Lindgren ses arbetande på sin skrivmaskin i ett hörn av arbetsrummet. Och konstnärerna lär av läxan. Uppsatta brev, skisser, foton visar att den moderna galjonsfigur som Astrid Göransson skapat för ett bostadsområde i Karlshamn är framvuxen i nära och livlig dialog med områdets invånare. Även om ovan nämnda förslag till sitt innehåll kan uppfattas som kontroversiella håller de sig ändå inom ramarna för det traditionella begreppet ”konst i offentlig miljö”. Som andra exempel kan nämnas Jacob Dahlgrens aldrig utförda legobitsinspirerade klätterlekplats och Carin Ellbergs heller aldrig utförda ”Strumpälva”, tänkt att växa fram ur en gata i Borås som en hyllning till stadens många textilarbeterskor. Tekniskt sett traditionell är även den 6 x 78 meter stora muralmålningen ”Urban allemansrätt” som pryder väggen till Rikskriminalpolisens/Nationella insatsstyrkans garage i Solna. Oväntat, närmast anakronistiskt, är däremot att målningen, som har kaos och kriminalitet som tema, är utförd av tre graffitikonstnärer, det vill säga enligt lagen brottslingar som det är polisens skyldighet att gripa och föra inför domstol. Förvisso dubbelmoral men också ett erkännande av att graffiti faktiskt kan vara konst. Att den offentliga konsten flyttat fram sina positioner är det ingen tvekan om. Kortlivade manifestationer kan ses som konstnärliga inslag i gatubilden. I Stockholm kan man anförtro sig åt Maja Spasovas ”Bikttrattar” som kopplats till undervattenskablar. I Trollhättan har Åsa Maria Bengtsson klätt en trappa mot kanalen med en orientalisk ”flytande” matta av glasmosaik och i Helsingborg projiceras ”flygande” mattor på torget utanför Dunkers kulturhus. Än mer innovativ är Charlotte Petersens interaktiva, av människokraft drivna, ”flygande” maskin ”Ritus Fit” som ser ut att vara konstruerad efter någon av Leonardo da Vincis ritningar : en miljövänlig men också ironisk kommentar till nutidsmänniskans besatthet av fitness och håg för äventyrsresor.

×