är genommusikalisk men är lite platt enligt recensenten. Foto: Stefan Sandström

Behaglig men matt viskväll

Ett lämpligt val kan tyckas, eftersom Ahlin är en genommusikalisk och charmerande scenperson. Trygg i situationen, skicklig vid tangenterna och riktigt vass till och med på munspel. Ahlin har alltså alla rätt på sin blankett, ändå är det något som fattas. Det väger liksom ingenting. Glädje, sorg och ilska hanteras med samma muntra puttrighet. Tinas tolkningar av Allan Edwall är till exempel vida överlägsna originalversionerna såväl tekniskt som vokalt, men färgerna är mycket blekare och budskapen slarvas bort. Det är därför knappast någon slump att Ahlins mest lyckade stund för kvällen utgörs av ”Johanssons boogie woogie vals”. Lättsamt oförarglig, men Ramelskt klurig. Och med gott om spelutrymme för Tina Ahlin att briljera på. Anna Bohman, som inleder aftonen, briljerar också. Helen Sjöholms paradnummer ”Koppången” känns visserligen lite pressad i kanterna, men när Anna plockar fram gitarren och sjunger två egna låtar så lyser hon. Sången ”Idag tog hon flyget” är en av konsertens höjdpunkter och även ”Änglarna” värmer i hjärtat. Musikaliskt vill vännen Bohman säkert inte bli jämförd med vare sig Simon Norrsveden eller Lisa Ekdahl, men det är de associationer jag får. Fast Anna Bohman sjunger betydligt bättre! Kvällens andra gäst har inte samma klangresurser – och Afzeliustolkaren Anders Wallentheim darrade en smula på manschetten – men Anders kompenserar med den textförståelse som bara en sann entusiast kan ha. Jag kan tycka att Wallentheim borde ha varierat ackompanjemanget mer, men ”Vad bryr jag mig om varför” är fantastiskt fint förmedlad. Första halvleks allra starkaste ögonblick. Innan paus får vi även stifta bekantskap med klarinettisten Jonas Enetjärn, som tillsammans med Ahlin framför ett potpurri på Jan Johanssons ”Jazz på svenska”. Vemodigt, vackert och välspelat, men kanske i längsta laget. Insprängt i programmet finns dessutom allsångsmoment där AB Kryger & Örn organiserar verksamheten. Och nog märks det att man har rutin i massor från liknande arrangemang. Efter paus återkommer Ahlin, men framför allt introduceras Bandet Dönaberga. Och med Dönaberga-grabbarna så lyfter det. Äntligen. Äkta spelglädje! Skånsk-Irländskt sväng med både banjo och mandolin. ”Flytta på er för här kommer vi, de svenska pensionärernas elit” lyder en refräng och plötsligt skrattas och klappas det i bänkarna. När Ahlin sedan lirar tillsammans med just Dönaberga så blir det ett musikaliskt möte som det slår gnistor om. En avspänd avrundning på en något matt, men behagligt blandad, viskonsert.

×