Vilken sanslös och spännande VM-final

Danskarna tvingade fransmännen att spela på absolut topp för att vinna. Danmark var uträknade gång på gång men reste sig på 9,5. Den danska viljan tycktes aldrig sina. Underbart att se hur våra vänner på andra sidan sundet uppträdde. De vek inte ner sig en tum trots att de mötte ett lag som var bättre i många delar.
Men vilja slog inte klass denna gången. Frankrike ledde hela matchen, utom vid ett tillfälle i förlängningen. Det kändes som om fransk arrogans gjorde att de inte lyckades avgöra matchen tidigt. Det fanns tillfällen att skaka av sig dansken, men icke.

Matchens store fransman var Nikola Karabatic, världsmästerskapets mest nyttige spelare. Mot Sverige i semifinalen spelade han en tillbakadragen roll men i finalen trädde han fram med enorm kraft och gjorde tio mål och mängder med målgivande passningar. Men blev inte Karabatic förärad att sätta spiken i den rödvita kistan. Det var i stället Jerome Fernandez som satte straffen till 35-34 och sedan spädde han på till 36-34.
Just detta speglar de franska världsmästarna storhet. De har ett lag utan svaga punkter, där alla spelare kan gå in och avgöra. De känns nästan oslagbara.

Frankrike har nu vunnit fyra raka mästerskap. OS 2008, VM 2009, EM 2010 och i går VM 2011. En segerrad som inte ens Sverige lyckades rada upp under den fantastiska Bengan-eran. Mycket pekar på att Frankrike behåller makten i handbollsvärlden ytterligare en tid. Skadade spelare ersätter de med samma klass som tidigare. Och på vissa positioner har förbundskapten Onesta föryngrat.

Den stora individuella matchen i finalen stod mellan Karabatic och Danmarks Mikkel Hansen. Den slutade lika 10-10. Men det vara fransmannen som orkade 60 minuter plus förlängningen bäst. Hansen försvann i slutet och var kanske den mest knäckte av alla danskarna. Han orkade inte behålla silvermedaljen på sig efter prisutdelningen.
Kanske förlorade Danmark finalen redan under nationalsången. Tidigare under VM:et har taket på Arenan lyft när publiken sjungit ”Der er et yndigt land” men i går var inte danskarna lika dominerande. Visserligen fick Danmark bra hjälp av den svenska delen av publiken men det var inte som tidigare.

Även en dålig handbollsmatch kan vara en rolig match att uppleva. Bronsmatchen mellan Sverige och Spanien nådde aldrig några högre höjder som handbollsunderhållning. Mängder med tekniska fel från båda lagen. Men spänningen och dramatiken var det inget fel. Det blev en fajt helt i rekordpublikens smak.
En fjärdeplats är den mest förhatliga placeringen. Man avslutar ett lyckat världsmästerskap som förlorare i två raka matcher. En fyra är det ingen som minns, påstås det. Men jag tror att detta svenska handbollslandslag är något vi kommer att bli påminda om ofta. EM och OS nästa år och VM 2013. Var så säkra att det unga svenska gänget finns på plats.

Det var många trötta kroppar och hjärnor i både Sverige och Spanien. Båda lagen visade upp en provkarta på tekniska fel. Inledningen var stundtals direkt pinsam med tanke på den nivå matchen borde hålla. Men efter nio stentuffa matcher på drygt två veckor är det lätt att förstå att huvud och kropp inte alltid är rätt länkade.
Johan Sjöstrand svarade för fantastiska 15 räddningar i första halvlek och ändå var det bara 11-11 i paus. Ett sådant målvaktsspel borde bana väg till en stabil ledning.

I början av andra halvlek fick äntligen Sverige det efterlängtade rycket med tre mål, 16-13. Men en olycklig dubbelutvisning på Jonas Källman och Magnus Järnemyr straffade svenskarna mycket hårt. I den sekvensen av matchen gjorde spanjorerna 6-0 på knappt åtta minuter. Något som till slut blev matchavgörande.
Men chansen till förlängning fanns. 23-24 med 32 sekunder kvar tog Spanien time out som gav Sverige chans att organisera försvaret. Men det svaga domarparet Krstic/Ljubic från Slovenien lät spanjorerna hålla bollen utan att gå på avslut. Obegripligt att domaren i världstoppen glömmer bort att stanna klockan. Att Dalibor Doder var fullständigt vansinnig är lätt att förstå. Doder som lite överraskande blev uttagen i världslaget. Tycker att Oscar Carlén passat där bättre som svensk representant.

Sammanfattningsvis måste den svenska insatsen få mvg i betyg. Här finns så mycket inneboende vilja. Oscar Carlén kunde/orkade stundtals inte springa men fortsatte ändå. Attityden är underbar, att han bara orkar.
Kim Ekdahl Du Rietz har på några veckor växt till en världsspelare. Som han tagit för sig när chansen har getts. Och vilken ledargestalt han är. När de svenska skallarna började hänga i bronsmatchen var det Kim som både på planen och på bänken peppade sina medspelare.
En ny Stefan Lövgren i vardande.