Kristina Davidson. Foto: Maria Zandihn
Kristina Davidson. Foto: Maria Zandihn
Kristina Davidson. Foto: Maria Zandihn

Hasseåtage med hjärta och hjärna

Krönika

Jag växte upp med Hasse och Tage. De var en viktig del av min barndom. Mina föräldrar var hängivna fans och det blev många roliga stunder framför tv:n med Gula Hund, spik i foten med ungkarlen Lindeman och ordväxlingarna i Gubben i Lådan.

Men det var först som äldre jag insåg hur mycket de två komikerna har betytt för vårt svenska kulturliv. Vilket samhällsengagemang de hade när de tog greppet om miljöförstöringen, svenskheten kontra främlingsfientligheten och kärnkraften, som några exempel. Och vilka fenomenala ordvitsare de var. Många nya ord uppfanns i filmerna, revyerna och sketcherna. Vi har väl alla använt uttryck som puttifnasker och halvliter, fått uttrycket ”foten” om Ingvar Carlsson eller hört Hasse säga: På min gravsten skall det stå: Log och dog.

Under elkrisen sjöng vi med i ”Vi gör en volt och håller värmen” från Tages Elektricitetsvisan och Lindeman tog greppet om ålderdomsrasismen och fick alla att skratta i ”Gammal man gör så gott han kan, dansar fram så illa, hela kroppen skakar han men ändan den står stilla”. Jag hade också nytta av låtar som Blommig falukorv och Sov lilla Totte när jag jobbade på en förskola och sjöng med barnen. Precis som med radarparet Magnus och Brasse fanns det en inbyggd pedagogik i deras låtar, texter och filmer. När jag nu har fördjupat mig i Hasseåtages filmskapande och framförallt då i Skåne har jag slagits av två saker. De hade en unik förmåga att lyfta fram talanger och ge dem en chans att blomma. Titta bara på skådespelerskorna Birgitta Andersson och Lena Nyman.

Sedan såg jag också en ömsint kärlek till den skånska landsbygden och dess befolkning. Hur Hasseåtage visade fram de goda sidorna av vår region. Flera av de skåningar som var inblandade i filmproduktionerna, som jag har haft kontakt med, vittnar också om hur respektfullt de blev bemötta under inspelningarna.

Tage Danielsson har jag aldrig haft den äran att träffa. Men jag tänker på denne intelligente rödlätte man med det gulliga leendet varje gång jag ser Karl Bertil Jonsson julafton på tv, och påminns om hur viktigt det är att tänka på andra en dag när vi frossar i julmat och klappar.

Hans Alfredson intervjuade jag en gång vid premiären på Jim och piraterna Blom. Jag minns hur nervös jag var när jag kom till Stora Hotellet och satt framför en rund, gemytlig man och ställde frågor. Han visade sig vara snabb i kommentarerna och ha ett stort hjärta.

I dag kan yngre generationer tänka att Hasseåtage var två roliga gubbar som lekte sig fram genom tillvaron och levde i sina pojkdrömmar. Men gräver man bara lite i deras verk visar det sig att det fanns mycket allvar och eftertanke i deras gärningar. Allt med glimten i ögat. Det är just därför jag tycker att deras humor är så bra.

Har man bara hjärnan och hjärtat med sig kan man skoja om det mesta. Att deras ledstjärna dessutom var samhällssatir är ett extra plus. Vi behöver fler som vågar sätta ljuset på orättvisor och plocka fram medmänsklighet.

Nyhetsbrev

Veckans ibladningar