Oavsett exakt hur den sexuella kontakten gick till mellan autistiska Emma

Skolgången slogs i spillror för Emma, 14

Det har snart gått ett år sedan den där dagen när allting vändes upp och ner för Emma och hennes familj.
Föräldrarna Louise och Christer är fortfarande upprörda. Sorgen och besvikelsen över skolans agerande finns kvar. De är sammanbitna när de börjar berätta.
Emma har autism och utvecklingsstörning, samt en motorisk störning som orsakar viss klumpighet i rörelserna.
Fram till i våras gick hon på en särskola i Lunds kommun, i samma klass som Fredrik, en pojke som är några månader äldre.
Fredrik visade tidigt ett överdrivet sexuellt intresse för flickor i sin omgivning, berättar Louise och Christer. Han avslöjades också med att porrsurfa på skolans datorer.

Redan när Emma var 12-13 år gjorde han fysiska närmanden mot henne. Vid ett tillfälle försökte han dra med henne ner i källaren. Andra elever vittnade om den händelsen.
– Rektorn lovade att det inte skulle upprepas. Jag minns att jag ville polisanmäla redan då, eftersom det hade kunnat leda till våldtäkt om de inte blivit upptäckta. Men jag är alltid snäll, litar på folk och det goda i människan och ger dem många chanser. Det var ett misstag, säger Louise.
Att Fredrik intresserade sig så mycket för just Emma tror hennes föräldrar beror på att hon var mer lättmanipulerad än de andra flickorna i klassen.
Mentalt befinner hon sig på en sjuårings nivå, i vissa avseenden ännu lägre. Hon sover med Bamsenallar och pratar med sina gosedjur.
Ingen annan i klassen hade lika omfattande funktionshinder.
Under 2011 vädjade föräldrarna i ett brev till personalen om att hålla Fredrik under extra uppsikt, så att han inte skulle kunna göra fler sexuella närmanden mot Emma.
Länge gick föräldrarna ändå med rädslan att något skulle hända. Och till slut gjorde det också det.

En dag i februari i år var klassens lärare sjukskriven. Liksom många gånger tidigare sattes ingen vikarie in.
De två assistenterna som var i tjänst märkte inte att Fredrik lockade med sig Emma på vägen tillbaka efter ett besök i aulan.
Först en halvtimme senare hittades de igen, sedan flera anställda hjälpts åt att leta.
Skolan har lämnat flera olika versioner om exakt hur de hittades, berättar Louise och Christer. Klart är att en städare upptäckte att Emma och Fredrik varit inne på en toalett tillsammans, i en annan del av skolan.
– Han visste nog att ingen skulle leta där, säger Christer.
Skolan kontaktade pojkens föräldrar, som kom och hämtade honom.
Emmas föräldrar fick däremot inget veta förrän ett par timmar senare, när Christer körde för att hämta henne på fritids.
Personalen har i efterhand hävdat att de försökte nå Louise, men hade fel telefonnummer.
– Det stämmer inte. De sa själva när Christer kom till skolan att de valde att inte ringa oss, uppger Louise.
Fritidspersonalen berättade för Christer att Emma var kvar på skolan, men inte varför.
– Då förstod jag att något hade hänt, säger Christer.

Han ringde till skolan och fick prata med skolsköterskan, som berättade att ”något har hänt”. Mer ville hon inte säga.
Christer bad skolsköterskan att stanna kvar en liten stund så att de kunde talas vid. Men när han kom till skolan bara några minuter senare hade hon gått.
I stället tog en skakad elevassistent emot.
– Det tycker jag var fruktansvärt svagt, att sköterskan inte kunde stanna kvar de minuterna och lämna över till mig efter en så allvarlig händelse, säger Christer.
Han visste inte riktigt vad han skulle tro. Han körde hem med Emma – som genast började berätta vid köksbordet.
Hon förklarade att Fredrik utfört en sexuell handling mot henne på toaletten.
Familjen körde genast iväg till kvinnokliniken, där Emma undersöktes. De gjorde även en polisanmälan.

Polisen startade en utredning om våldtäkt och hittade spår av sperma i trosorna och på tröjan.
På toaletten hittades däremot inte ett spår av någonting – den var närmast kliniskt ren när polisen senare kom för att undersöka toaletten.
Föräldrarna misstänker att toaletten städats efter händelsen.
I polisförhören, som Skånskan tagit del av, berättade Emma så gott hon kunde om det som hänt: att Fredrik tvingat in henne på toaletten, att hon inte ville vara där med honom – och att han hade låst dörren så att hon inte kunde komma ut.
– Jag ville inte vara inne på toaletten. Jag ville ut men kom inte ut, sade Emma.
Hon beskrev också att det kändes äckligt och gjorde ont. ”Det var inte snällt” av Fredrik att göra som han gjorde.
Emma svarade också på polisens fråga om vilken känsla hon hade på toaletten:
– Rädd, jag är rädd.
För hela familjen följde nu en svår tid. Emma var rädd och orolig, kunde inte sova ensam längre, ville inte tillbaka till skolan. Hon fortsatte att berätta om händelsen på toaletten.
– Emma mådde obeskrivligt dåligt och det gjorde vi med, säger Louise.
Familjen upplever att de inte fick något stöd från skolan. De fick själva ringa socialtjänsten, jaga rektorn, ta diskussioner med personalen som inte visste hur de skulle agera.
En sak var viktigare än något annat för Emma – att Fredrik flyttades från klassen så att hon vågade gå tillbaka till skolan.
– Emma var rädd för Fredrik och pratade hela tiden om att hon inte ville träffa honom. Vi blev lovade av rektorn att han inte skulle gå kvar i klassen när hon kom tillbaka, berättar Louise.
Men det löftet bröts direkt.

Rektorn ändrade sig och beslutade att pojken skulle gå kvar i klassen – utan att meddela Emmas föräldrar.
Louise fick veta det av en slump när hon kom till skolan och en lärare berättade att Emma och Fredrik skulle åka på bussutflykt tillsammans.
Louise blev mycket upprörd och sökte upp rektorn, som då ska ha försökt släta över händelsen genom att påstå att Emma var ”intresserad” av Fredrik.
Rektorn påstod också att det var bra för Emma att ”träna bort sin rädsla” genom att umgås med honom.
– Rektorn kränkte både mig och min dotter med sina uttalanden.
Med Fredrik kvar i klassen vägrade Emma återvända till skolan. Hon skulle tvingas träffa honom på rasterna, på skolgården, i gemensamma utrymmen, vid toaletterna.
Trots vädjanden vägrade rektorn och skolområdeschefen att flytta på pojken. I stället skulle man dela på dem så att de så långt som möjligt vistades i olika klassrum.
– Klassrummen låg bredvid varandra med gemensam toalett och en liten hall där eleverna sitter på rasterna. Det hade aldrig fungerat, rent fysiskt skulle de vara på ett par meters avstånd hela tiden, säger Louise.
Hon var tvungen att ta ledigt från jobbet för att i stället kunna ta hand om Emma i hemmet.
Skolan erbjöd hemundervisning. En assistent skulle komma hem en timme om dagen. Men på det sättet skulle Emma missa sex lektioner om dagen och all praktisk undervisning. Det var inte en likvärdig utbildning, ansåg familjen. Och vad Emma skulle göra resten av dagarna när hennes föräldrar var på jobbet fick de inget svar på.
Louise och Christer gjorde en anmälan till Skolinspektionen i Lund, som riktade kritik mot skolan för att den aldrig gjorde någon egen utredning av Emmas stödbehov.

Skolan fick också kritik för att den inte tagit fram någon handlingsplan. Den levde därmed inte upp till lagens krav om rätten till särskilt stöd. Skolan fick ett beslut med föreläggande om att rätta till bristerna. Skolinspektionen gick däremot inte in på händelsen på toaletten.
Beslutet kom först i augusti och var inte till någon större glädje för Emma. Vid det laget hade hon nämligen redan tvingats lämna skolan.
Det var enda chansen för henne att över huvud taget komma tillbaka i undervisning.
– Vi gav upp. Vi förstod att det inte skulle lösa sig. De var inte villiga att göra något, säger Louise.
Familjen började leta efter en annan särskola och hittade till slut en, i en annan kommun. Där går Emma i dag, och trivs bra. Personalen där har hjälpt henne med återhämtningen.
Emma har fortfarande mycket kvar att bearbeta och träffar psykolog regelbundet, men situationen har lugnat ner sig.
De värsta reaktionerna har klingat av.
Besvikelsen över skolans agerande finns däremot kvar.
– De har inte gjort sitt jobb. Skolan säger att de inte ville ta ställning, men genom sitt agerande har de i praktiken tagit ställning mot vår dotter och för pojken, säger Louise.

Familjen ställer upp och berättar i Skånskan för att hjälpa andra familjer med funktionshindrade barn.
De poängterar att de inte är så arga på pojken, han har ju också ett funktionshinder, om än lindrigare. Deras upprördhet riktar sig främst mot skolan som inte tog händelsen på tillräckligt stort allvar.
– Jag känner att Emma inte fått upprättelse. Man har begått stora, grova tjänstefel och misstag. Det känns som att det är mitt ansvar att varna och berätta så att det inte händer andra. Jag hoppas andra kan dra lärdom av det här, säger Louise.
För henne och Christer är det en självklarhet att deras dotter utsatts för ett övergrepp. De tvivlar inte en sekund på att det Emma har berättat är sanningen.
– Hon kan helt enkelt inte ljuga. Hon är inte på den mentala nivån att hon kan hitta på saker, det går inte.

Den uppfattningen delas av Emmas psykolog.
”Eftersom Emmas bristande föreställningsförmåga gör att hon har svårt att hitta på saker och hon inte fabulerar i övrigt, bedömer jag att det Emma berättar om har verklighetsgrund”, skriver psykologen i ett utlåtande till polisen.
Trots det lades förundersökningen ner. Beslutet togs av åklagare Åsa Okmark. Det grundade sig inte på misstro mot flickans vittnesmål, utan på att det saknades tillräckligt med övrig bevisning som håller i domstol.
I beslutet hänvisade Åsa Okmark även till de inblandades låga ålder och funktionshinder. Fredrik var 15 år vid tillfället.
– Det jag har att titta på är om jag kan förvänta mig en fällande dom. Kan jag inte det måste jag lägga ner utredningen. Det är inte helt ovanligt i sexualmål att det inte finns mycket mer bevisning än de inblandades ord. Det är ett bekymmer, säger Åsa Okmark.
För familjen är den nedlagda utredningen en stor besvikelse, liksom att de tvingades ta sin dotter ur skolan.
– Vi känner oss fruktansvärt svikna, säger Christer.
De tycker också att skolan försökte tona ner allvaret i det som hänt, troligen för att skydda sitt rykte.
– Om de åtminstone kunde erkänt att de gjort fel, och att rektorn agerat inkompetent. Men vi har inte ens fått en ursäkt, säger Louise.

Rektorn vägrar att bemöta föräldrarnas kritik, men säger att skolan gjorde vad den skulle.
– Man kan alltid i efterhand rannsaka sig själv. Man kunde ha gjort på det ena sättet eller andra sättet. Men vi blev helt friade av Skolinspektionen.
Nej, det blev ni inte. Ni fick kritik.
– Vi fick kritik generellt för hur vi arbetade med åtgärdsprogram och hur vi arbetade med elever i behov av särskilt stöd, och hur vi arbetade med kontakten hem-skola. Det har jag redogjort för Skolinspektionen och man har varit nöjd med den redogörelsen.
– Vi har fått svar att skolan har uppfyllt alla de krav som Skolinspektionen ställer, så ärendet är nedlagt och avslutat.
Rektorn vill hela tiden avsluta intervjun.
– Varje fall är unikt och särskolan är mycket speciell. Det som kan se ut på ett sätt är det kanske inte för oss som finns i det. Det här är ett väldigt känsligt ärende som har varit i många instanser. Jag vill inte kommentera, det river bara upp ännu mer.
Varför väntade inte skolsköterskan tills pappan kom och hämtade Emma?
– Jag kommenterar inte det heller. Det blir bara en ordväxling fram och tillbaka. Alla åtgärder som skulle göras gjordes. Generellt är det lämpligaste att den som känner eleven bäst är kvar med eleven.
Tror ni inte på flickans berättelse?
– Jag kommenterar inte detta.
Rektorns närmaste chef, som också varit inblandad i besluten kring Emma, vägrar konsekvent säga någonting över huvud taget, utan hänvisar tillbaka till rektorn.

Fredriks mamma har en delvis annan uppfattning än Emmas föräldrar om det som utspelade sig på skolan.
Exakt vad som hände på toaletten kan bara de två själva veta, menar hon. Men Fredriks avsikt kan aldrig ha varit att skada Emma eller begå något övergrepp mot henne, är hon säker på.
Snarare handlade det om nyfikenhet, och inte bara från Fredriks sida.
– Men Fredrik har fått ta den stora delen av skulden efteråt, säger mamman och berättar att hennes son mått mycket dåligt.
Hon delar bilden av Emma som en lättmanipulerad flicka som ibland gör saker som hon egentligen inte vill.
Men därifrån till att det skulle ha varit någon form av utnyttjande från Fredriks sida håller hon inte med om.
– De har varit kompisar och hon har hållit sig i närheten av honom hela tiden. Han skulle absolut aldrig vilja skada henne. Han är ingen sådan person.
Mamman tillägger att hon förstår kritiken mot skolan, och instämmer i viss mån i den.
– Man kan tycka att skolan borde ha reagerat annorlunda. Framför allt borde detta aldrig kunnat hända över huvud taget. Det borde ha funnits vuxna i närheten.

Fallet Emma väcker frågor om vem som egentligen ska betala priset när något går snett mellan två elever.
Barnpsykologen Åsa Landberg från Rädda Barnen säger att det tyvärr inte är ovanligt att det är offret som i praktiken tvingas ta konsekvenserna.
– Det är alltför vanligt att barn som berättar att de utsatts för övergrepp av jämnåriga hamnar i en situation där de tvingas lämna sin skola och sina kamrater eftersom de inte vill träffa dem som utsatt dem, säger Åsa Landberg,
– Det är fruktansvärt grymt, det blir som ett andra straff för den utsatta.
Hon är inte insatt i Emmas fall, men säger att det generellt sett är så att sexuellt utnyttjande mellan unga inte alltid hanteras med samma respekt och handlingskraft som när det gäller vuxna.
– Vuxenvärlden står ganska handfallen och tänker oftast att man ska försöka med personlig medling så att de inblandade blir sams igen. Men så skulle man ju aldrig göra om det handlade om vuxna på en arbetsplats. Och det ska inte vara någon skillnad om den som utsatts är barn eller vuxen, säger Åsa Landberg.

Emma, Fredrik, Louise och Christer heter något annat i verkligheten.

Dagens fråga

Är du allergisk mot pollen?

Loading ... Loading ...

Veckans ibladningar

×