Bygdens klockor klämtade för fred

Göte hade tio-tolv man i sin grupp. De övade i markerna öster om Vankivavägen, en kort bit från T4, som fram till 1949 hette Skånska Trängkåren.– När vi hörde klockorna, avbröt jag övningen, berättar Göte Tell, nu 90 år gammal, när vi i maj 2015 träffar honom på platsen för den historiska övningen. – Andra världskriget var äntligen slut. Vi stod då och lyssnade en kort stund, innan jag tog till orda och berättade för de unga männen, som var runt 17-20 år gamla, vad detta betydde.

– Sedan fortsatte jag övningen. Det blev mer exercis. Kyrkklockorna fortsatte att ringa under minst en halvtimme. – Några särskilda bifallsyttringar märktes inte. Vi var alla beredda på att kriget skulle ta slut, möten hållas och fredshandlingar undertecknas.– Jag har nu tittat efter i min gamla dagbok från den tiden, berättar Göte Tell, som kom att arbeta länge på T4.– Måndagen den 7 maj skrev jag ”Fred i Europa”. Det har jag kollat upp nu, 70 år efteråt, förklarar den extremt pigge och alerte 90-åringen, som kom från hemmet i torpet i Östra Sönnarslöv till T4 i Hässleholm den 1 oktober 1942 – och sedan gick ut genom samma kaserngrindar 1984, efter 42 års jobb där som yrkesmilitär.

När vi vandrar runt på området för 1945 års exercis, berättar Tell för fullt om det militära livet på den tiden. Sedan 1991 finns Norra Skåne där – medan det för 70 år sedan var skog, sumpiga marker, några få smala vägar, en eller ett par bäckar, lite öppna markplättar samt förrådsbyggnader, bostadsbaracker, befälshus och en del annat.

– Visst känns det både lite nostalgiskt och högtidligt att gå omkring här nu, förklarar Göte som än i dag har djupa kunskaper om hur det var och hur det såg ut kring Skånska Trängkåren och Skånska Träng-regementet (T4).

- Lite blandade känslor, så här. Vi förstod när vi ryckte in som unga volontärer den 1 oktober 1942, att det började bli allt svårare för Tyskland. Det som hände vid Stalingrad och El Alamein visade detta. Det blev vändpunkter.– Nu i efterhand brukar jag säga, att det så att säga var halvlek i andra världskriget, när vi 92 ynglingar ryckte in på T4. Det var inte frågan om Tyskland skulle förlora eller inte – bara när det skulle ske.

De unga männen hade skrivit på kontrakt om minst 4,5 års tjänst. Detta var mycket svårt att bryta.– När man så att säga hade tagit värvning, fick man bli kvar där. Ville man inte det, måste man straffa ut sig. Det hände. – Motsatsen var att ha kommit in på någon skola med högre utbildning. Då kunde man bli fri. Det hände också.– 55 av 92 blev furirer efter två och ett halvt år, den 1 april 1945. Jag började föra dagbok den 1 januari det året.– Därför vet jag. När man tittar i dagboken friskar man upp minnet, ler den spänstige mannen, som inte vill framstå som något orakel eller så.

Tell har inget minne av att T4-chefen, överste K-O Hagberg, samlade manskapet i någon sal och kommenterade det som hänt. Han tror heller inte, att det vankades någon extra förplägnad på grund av krigsslutet. Inga cigaretter.– Utgången var ju väntad, förklarar han. Väntad och efterlängtad. Vi ”grabbar” diskuterade heller inte direkt om kriget eller om slutet.

– Livet gick liksom vidare för oss. Men efter kriget var det svårare att motivera folk för de militära uppgifterna och för försvaret. – Det märktes tydligt – både innanför och utanför grindarna.Just nu följer hässleholmaren noga med vad som berättas på teve och i radio om kriget. Göte läser tidningarna och minns, med allvar i den vänliga rösten:– Tänk, att man skulle få uppleva 70-årsdagen av freden ...