Vilt, naturnära berättande
Kan det finnas några mer välrepresenterade dialekter i svensk skönlitteratur än de västerbottniska? Det är svårt att föreställa sig. Sara Lidman, Torgny Lindgren, Anita Salomonsson, i viss mån PO Enquist. Tillsammans har de producerat många tusen sidor svårgenomtränglig text för den dialektalt oerfarna läsaren. Jaja, ”svårgenomträngligt” kanske låter överdrivet, men jag skriver det med min gamla handledare i åtanke. Hur han försökte få sina skånska studenter i litteraturvetenskap att läsa Sara Lidmans debutroman Tjärdalen och frågan det resulterade i: ”Finns den här boken i svensk översättning?”
Att det dialektala greppet, om man vill kalla det så, har blivit legio bland västerbottniska författare har många fördelar. En är att det tvingar läsare att öka sin förståelse för det annars just främmande.En annan att det blir så förbannat fin litteratur. Men den frekventa förekomsten har också gjort greppet som sådant lite urvattnat.Det är därför med tröttblandad förtjusning jag noterar att Stina Stoor nu väljer att förvalta traditionen vidare i sin debutsamling av noveller. Hon är förvisso inte helt ny på den svenska litteraturscenen. 2012 tilldelades hon Umeå novellpris, året därpå mottog hon Sveriges Radios. Men med de nio novellerna i Bli som folk cementerar hon det både traditionstyngda och egensinniga författarskapet.
Det Stoorska berättandet har något vilt naturnära i sig: kroppslig köttighet. Ibland på gränsen till det karnevaliska. Som i novellen ”Älskaren”, när denne älskare kommer åter från toaletten, uppför trappan klivande: “Och han hade varit helt oklädd nertill. Oblyg. Självklar! Med mansdelarna sina som nypären, hederliga ena, dinglande under blasten bara, som nyupptaget. Med smårötterna som grånat därnere också.”Den här novellen om älskaren och Gun, den älskade, står ut mot samlingens övriga tematik. Den som har sitt fokus på gränsen mellan barndom och vuxenskap. Det är fint, att få befinna sig i denna övergång. I barnens möten med den krassa verkligheten, deras förmåga att hålla den stången med sin fantasi. Särskilt skimrande i det avseendet är novellen med det längsta namnet: ”Det var den tiden på året då alla barn hade blivit till björnar och levde på bär”. En studie i oskuldsfullt djurblivande parat med övergrepp och ond bråd död.
För mångfaldens skull kunde man förstås önska fler dialekter i den dialektbetonande litteraturen. För dess skull kunde man tänka om Stina Stoor, att om hon ändå vore från Värmland, kanske Blekinge. Men liksom älskaren är i sin kropp är Stina Stoor trots allt också i sitt skrivande: Oblyg. Självklar! Och med nya språkpotatisar dinglandes.
BOK
Bli som folk
Författare: Stina Stoor
Förlag: Norstedts