Inte Don Giovanni men väl Don G

”Får man bråka med Mozart?” Den frågan ställer dramaturgen Stefan Johansson i programmet till Malmö Operas turnéuppsättning av Don G. Efter en omsorgsfull argumentation med flera exempel kommer han fram till att ”Som alla stora mästare tål Mozart att man bråkar med honom”. Och visst har han rätt, Mozarts operor tål mycket, liksom annan stor operakonst. Genom åren jag sett åtskilliga exempel på tidsförflyttningar, strykningar och tillägg, helt vansinniga insceneringar, musikaliska bearbetningar både bakåt och framåt. Mycket har gjorts med god vilja och kärlek till konsten, en del för att framhålla bearbetarens personliga särart, en del för att väcka sensation och en del av ren klåfingrighet. Men tidens tand och publikens dom är skoningslösa: de flesta horrörerna får en kort livslängd medan de goda förändringarna stannar i åtminstone någras medvetande och kan med tiden kanske bli en del av uppförandepraxis.

När nu Mira Bartov ger sig på Don Giovanni präglas uppenbarligen hennes bevekelsegrunder av goda avsikter: att skapa en effektiv, nutidsinriktad version av musikhistoriens kanske bästa opera, en version som är anpassad för turné och som ska nå ut till en vidare publik än operahabituéerna.I mångt och mycket har hon lyckats. Det är en föreställning med mycket dramatik, tydliga nästan arketypiska figurer, en hel del humor och högt tempo. Don Giovanni blir en Dr Jekyll och Mr Hyde-typ som förvandlas från kontorsråtta till he-man; Donna Elvira visar sig ha dolda talanger i call girl-branschen, Kommendören är en mullig mansgris av värsta sort som dessutom inte dör utan bara kommer i koma, Donna Anna en genomädel pappas flicka, Masetto en mogen karl med hår på bröstet och mycket heder. De enda som behåller sina originalkaraktärer är den våpiga, lätt baksluga Zerlina och den urfjantige Don Ottavio. Helhetsintrycket blir något av en serietidningsvärld.

Men är det Mozarts Don Giovanni? Nej, jag vill inte påstå det. Det är en skickligt gjord parafras där den insatte kan nicka igenkännande och den mer fåvitske kan njuta av två timmars mycket god underhållning. Musikaliskt är det hela mycket välgjort, arrangemangen för instrumentalkvartetten hörs verkligt mozartska och mycket välspelade. Och alla de kända låtarna är med, som det skulle heta i en reklamsnutt. Scenografin, ett kontorslandskap med variationer är geometriskt strikt och den välgjorda ljussättningen skapar tydlig dramatik. Fredrik Glahns som står för scenografi och ljus beskriver det som en blandning av Kafka och Mad Men, bättre kan det nog inte beskrivas.

De flesta av de medverkande sångarna är studenter vid Operahögskolan i Stockholm, för dem är uppsättningen en examensproduktion. Och utan tvivel: premiärnervositeten var högst påtaglig i lördags, det blev en del missar i både sång och aktion. Jag brukar roa mig med att hitta stjärnskott i sådana här elevuppsättningar, men det får vänta tills de sista föreställningarna på Operaverkstan i Malmö. Då har förmodligen turnerande på över tjugo platser runt om i Skåne skapat viss rutin.