Han fångar tankens otålighet

Det mesta är igenkännligt i Karl Ove Knausgårds debutroman Ut ur världen. Det böljande språket, den där känslan att föras runt av dyningar och så bristen på riktigt fasta referenspunkter. Den totala utlämningen av jaget är också där, nakenheten som samtidigt blir ett slags gigantisk självförhävelse. Han var sig lik redan 1998, kanske lite valpigare. Det är en bok om en ung mans vånda och förhoppning, om det djävulska i att vara ung och om själva lusten.

Det är 1980-talets Norge, den unge Henrik vikarierar som lärare långt, långt norrut och faller in i det mest förbjudna – som tjugosexårig kärar han ner sig i en trettonårig elev. Själva romanidén fick Ebba Witt Brattström att resa kättarbålen i våras, hon satte en ny standard för den ultimata debatten i vår tid - att anklaga någon för pedofili. Men själva Lolita-temat i Knausgårds roman är ganska svagt, det är mycket långt från Nabokovs besatthet, snarare har det drag av fumlig tonårsförälskelse. Och som ofta hos Knausgård är kvinnoporträtten svaga, Miriam är en konturlös skolelev, svårupptäckt. Romanens män får däremot en oändligt nyanserad beskrivning.

Och själva kärleksberättelsen saknar därför – på ett plan – komplikationer. Inte socialt, Henrik flyr huvudstupa med Hurtigrutten efter den relativt oskyldiga övernattningen, men väl litterärt och analytiskt. Som vanligt är det sidopåren och utvikningarna som är intressantare. Intrigen utgör mest en plan ursäkt för att prata om någonting annat.I detta fall blir det så två jättelika avsnitt om Henriks familj och ungdom. Ruelsens bakgrund, all självrannsakans ursprung. Den goda modern, lika snäll som ogripbar (precis som i Min kamp) och så fadern, vars hotfullhet här ännu inte blivit helt demonisk.

Knausgård skriver på romanen om sig själv och det var så här det började. Självrannsakans höga visa, den unge mannens förmåga att välja fel, att anklaga sig för att välja fel, att supa för hårt, att säga fel saker till rätt flicka, att ångra allt detta dagen efter, att tvivla över livsmål, val, utbildningar, men mest av allt över sig själv. Men att ändå fortsätta med den slags vettlösa vilja som gjorde Min kamp till en omtumlande, nietzschensk läsupplevelse om konsten att överleva livet.Allt utspelat i det Kristiansand som såg huvudpersonen leva sina ungdomsår, en återvändo av klassiskt slag. Med hela den encyklopediska pratsamheten, korta och långa essäer, märkliga utvikningar om allting mänskligt, litteraturhistoriska reflexioner, psykologi, Kant, Dante, musik och så vånda igen, gråt och mera vånda.Det episkt megalomana i hormonstormarnas unga tid, perioden när upplevelserna förgäves försöker samsas med förväntningarna. Och med detta språk som tycks ha fångat själva den strömmande otåligheten hos tanken, och följer densamma tätt i spåren. Utan mellansteg, utan hämning, den oavbrutna tankens språkliga formationer.