Underhållningspatrullens uppsättning av Trollkarlen från Oz på Kristianstads teater får högt betyg av NSk:s recensent. Foto: Håkan Röjder
Under ytan finns både djup, humor och trovärdighet. Foto: Håkan Röjder

Föreställning med mod, hjärta och hjärna

Recension Det är dags för magi, fantasi och trolleri på Kristianstads teater.

Musikal Trollkarlen från OZ

Kristianstads teater

Nöjespatrullen

Regi: Ola Hörling

Kostym: Fredrika Lilius

Scenografi: Amelie Haegeman

Koreografi: Lena Svensson

Nöjespatrullen sätter upp Trollkarlen från OZ, den lätt psykedeliska pjäsen om flickan Dorothy som kommer till landet ovan regnbågen och hittar tre udda vänner som alla behöver hjälp med något. Ja på ytan är handlingen faktiskt mer än lovligt otrolig. Men under ytan, och i Ola Hörlings tappning, finns både djup, humor och trovärdighet.

Det bottnar direkt när Denise Lyrot, perfekt som Dorothy, försöker försvara sin hund Toto mot den elaka grannen och sjunger Ovan regnbågen med en källklar stämma. Hon är sedan helt suverän pjäsen igenom, ett klockrent val.
Genast sugs man in på gården i Kansas där lantarbetarna på gården skojar och skrattar med Dorothy, för att sedan vända ryggen till när hon behöver hjälp. Sandra Lundgren som Hunk har en härligt komisk timing som kommer igen i kubik när hon senare spelar fågelskrämman. Johan Wikströms dalmålstalande Zeke är också i paritet med hans karismatiska lejontolkning, och David Rix Hickory är lika hjärtegod som hans genuint roliga Plåtman.

Nämnas bör också den lilla Shetland Sheepdoghunden Saga som ”spelar” Toto. Underbart söt, lugn och snäll men som hela tiden sakta smet ut i kulissen. Det krävs lite mod att ha djur med i showen. Det kan också ha sina sidor att ha med barn. Men här visar sig barnen bli ett av kvällens bästa inslag, en riktig humörhöjare i form av superduktiga Lilleputtar.
I ett nummer med mycket koreografi, solopartier och komplicerade förflyttningar lyckas barnhopen förmedla mängder av energi och glädje. Absurt och makabert är det dock så det förslår när de glatt sjunger ”Hon är så otroligt död” om den elaka häxan i öst, som Dorothy råkat krossa med sitt nerfallande hus.
Även scenografin och kostymen är en riktig kick. Här har man öst på och slösat på effekterna. Färgerna sprakar.
Det flygs, hängs i luften och projiceras. Lilleputtarna kan förvandlas till växter, apor flyger och det smälls och gnistras. När den goda fen Glinda(Hanna La Fleur) firas ner från ovan, i en glimmande ring och sjunger med sin fantastiska röst, då förflyttas man till något slags överdådig, amerikansk 50-talsmatiné.
Ja, intrycken är många och spretiga, men man har ändå lyckats få ihop galenskapen till ett fungerande koncept. Övergångarna är smarta, ja ofta rent av vackra med snygg koreografi under bortplockandet av rekvisita.

Lite sjunker tyvärr energin i andra akten. Scenerna i den onda häxans slott blir väl utdragna. Men det tar sig igen och slutscenerna blir gripande på riktigt. Och det är precis det som är den verkliga succén med kvällens föreställning – att det mitt i det absurda, amerikashowiga och galna finns verkliga känslor som går rakt igenom, och ut i publiken.

Musikal Trollkarlen från OZ

Kristianstads teater

Nöjespatrullen

Regi: Ola Hörling

Kostym: Fredrika Lilius

Scenografi: Amelie Haegeman

Koreografi: Lena Svensson