Mattias Persson har släktforskat så länge han kan minnas. Nu gör han det med hjälp av en dna-teknik som kan leda honom flera tusen år tillbaka i tiden. Foto: Marcus Karlsson
Mattias Persson, Visseltofta

Amatörforskning på hög nivå

Visseltofta Där kyrkböckerna slutar tar nu salivet vid. Mattias Persson från Visseltofta släktforskar med hjälp av dna och har genom det kunnat spåra sina rötter tusentals år tillbaka i tiden.
– Det blir ju en form av amatörforskning fast på en fruktansvärt hög nivå, säger han.

Från att en gång i tiden ha varit något som berört en liten grupp akademiker har släktforskningen i dag vuxit sig till en folkrörelse. För Mattias Persson i Visseltofta har det varit ett intresse sedan högstadietiden, men som på senare tid tagit ett rejält steg in i framtiden.
Eller kanske snarare flera tusen år tillbaka.
Genom ett dna-test, som görs genom att man skickar iväg ett salivprov, undersöker han nu sina rötter på ett sätt som skiljer sig kraftigt från att bläddra i dammiga gamla kyrkböcker.
– Ibland när man hör om forskning så känns det väldigt fjärran, men här hamnar man verkligen i forskningens spets. Jag har utan att egentligen slå mig fram så våldsamt mycket eller vara extremt initierat haft kontakt med högt uppsatta forskare som vill dela mina resultat för att ytterligare kunna gräva i mänsklighetens historia, säger han.

Släktforskning med hjälp av dna har två inriktningar.
Den ena fungerar som en kompletterande del till det traditionella sättet att söka sig bakåt i tiden, det vill säga med hjälp av historiska dokument.


– Dna:t i sig berättar ju ingenting. Det kräver ju att någon annan också har testat sig och en ganska stor grupp behöver göra det för att det ska bli riktigt intressant. Man kan egentligen bara konstatera genom testerna att två personer är släkt, men för att veta hur måste man ändå ha pappersforskningen, säger han.
Däremot är det betydligt mer pålitligt än kyrkböckerna. Många som släktforskar kommer till sist till en punkt där man kör fast och där kan dna-testet vara ett effektivt sätt att ta sig vidare.
– Okänd fader är ett ganska vanligt begrepp, framförallt när man kommer tillbaka till 1800-talet. I många släkten går det också rykten kring tänkbara fäder och kan man då få tag i någon som skulle vara ättling till den som det ryktas om så kan man då få svar på om det stämmer eller ej.

Den andra riktningen släktforskning med dna kan ta är den antropologiska. Där kan man till exempel räkna ut när ens anfäder tog de första stegen från Afrika ut mot Europa.
– Man kan se ens placering på det mänskliga släktträdet. För oss män tittar på Y-kromosomen, som man ärver av sina fäder. Förenklat så har den vandrat likadant mellan generationerna sedan ursprunget, med undantag av att det då och då skett mutationer. Med hjälp av de mutationerna kan man klassas in i en förgrening. Personligen tillhör jag grenen som hör ihop med den indoeuropeiska invandringen som kom hit till Europa för ungefär 6000 år sedan.

Det nya sättet att släktforska har mötts av en del kritik. Vissa menar att det inkräktar på människors integritet och andra menar att det göder redan groende rasistiska strömningar.
Mattias Persson påstår dock raka motsatsen.
– Jag inser nu verkligen hur pass blandad vår befolkning är, långt, långt innan vi tror att den blandats. Faktum är att när det gäller min mors anor så var det som så att de kom som de första jordbrukarna till Europa från just Syrien. Det blir ju lite slående i just dessa tider, säger han.

Mattias Perssons amatörforskning har också lett till nutida äventyr. När han en dag slog på sitt dna i den databasen han är sammankopplad med fick han ett oväntat resultat.
– Det dök upp en släkting som databasen föreslog skulle vara släkt två till fyra generationer tillbaka i tiden. Det skulle visa sig stämma ganska bra säger han.

Hans farmors mor föddes i Osby och hade åtta syskon. Under 1800-talets senare hälft utvandrade samtliga av dem till Amerika, utom just Mattias farmors mor. Därefter bröts kontakten fullkomligt med hennes syskon.
– Jag har alltid undrat vad som hände där och vart de tog vägen. Och då plötsligt dök den här herren upp i min träfflista och vi tog kontakt ganska omgående. Det krävdes inte mycket analyser för att inse var någonstans vi var släkt och det stämde ju ganska med två till fyra generationer, säger han.

Det tog inte lång tid innan de gjorde slag i saken och bestämde sig för att träffas. Det visade sig att den förlorade släktingen bodde i New York, så Visseltoftasonen backade sin väskor och flög dit.
– Jag tror vi hade ungefär samma känslor båda två. Vi tyckte nog det var lite märkligt att man för inte så mycket längre än 130 år sedan skiljts åt och möjligheterna att hålla kontakten på den tiden var ju inte jättestora. Små missförstånd kanske gjorde att man inte höll kontakten. Plötsligt hundra år senare erbjuder ny teknik chansen att återfå kontakten. Det blev på något sätt lite starka känslor. Det blev känslosamt. Det är förvisso en okänd människa, men ändå känd på något vis, säger han.
På onsdag i nästa vecka håller Mattias Persson i ett föredrag på Hembygdsgården i Visseltofta. Föreläsningen börjar klockan 19:00 och riktar sig till alla som vill veta mer om dna-släktforskning.

Veckans ibladningar