Vårda Cen­terns gröna rötter

I Cen­ter­par­ti­ets senaste idé­pro­gram skrevs in att par­tiet står för en ”so­ci­al, grön, de­cen­tra­lis­tisk” li­be­ra­lism. Det var första gången C be­kände sig till li­be­ra­lismen i ett pro­gram. Cen­ter­par­ti­ets li­be­rala pa­tos har varit högst va­rierande un­der de drygt 100 år som par­tiet funnits.
Par­tiet bil­dades som en bon­de- och lands­bygds­rö­rel­se med hu­vud­kravet rätt­visa åt lands­bygds­be­folk­ningen. Flera av ini­tia­tiv­ta­ga­rna var re­dan ak­tiva i an­dra par­tier, of­tast som li­be­raler. De rea­gerade mot att li­be­ra­lismen inte såg till hela landets bästa utan prio­ri­te­rade städerna.
Även senare, inte min­st un­der par­tiets stor­hets­tid på 1970-talet, mar­ke­rades mot li­be­ra­lismens mot­vil­ja mot att sty­ra sam­häl­let för att ga­ran­tera hela landet en rätt­vis del av väl­stånds­ut­veck­lingen.

I Hå­kan Lars­sons nya bok – Grön po­li­tik för det goda livet – re­do­visas många min­dre kända as­pekter på Cen­ter­par­ti­ets hi­sto­ria, bland an­nat in­ställningen till li­be­ra­lism.
Hå­kan Larsson, ti­digare bland an­nat riks­dags­man och chef­re­dak­tör, är väl skic­kad att be­rätta om det­ta. Han var till ex­em­pel en av tre för­fat­ta­re till Cen­ter­par­ti­ets ju­bi­le­ums­bok ”100 år av hand­lings­kraft”.
Strä­vandena att skapa en lands­bygds­ba­serad ideo­lo­gi de­lade Bon­de­för­bun­det med an­dra rö­rel­ser i Eu­ro­pa. För fem år se­dan kom bo­ken An­nor­le­des-Eu­ro­pa ut på norska Pax Förlag. I den­na be­rättar Hå­kan Larsson till­sam­mans med Kjell Dah­le, ti­digare par­ti­sek­re­te­ra­re i Sen­ter­par­ti­et, om de nor­diska cen­ter­partiernas sam­ar­be­te och om bon­de- och lands­bygds­par­tier i an­dra länder i bör­jan av se­klet, un­der mel­lan­krigs­tiden och på nytt ef­ter murens fall 1989. I Lars­sons nya bok sätts des­sa upp­gifter in i sitt his­to­riska sam­man­hang för Cen­ter­par­ti­et.

Par­tier från bland an­nat Polen, Bul­ga­ri­en och Tjec­ko­slo­va­ki­en bil­dade en grön in­ter­na­tio­nal med med­lemmar från 17 länder. Flera av par­tierna satt i re­ger­ingar före an­dra världs­kriget.
Den po­li­tik som fö­re­träddes av den gröna in­ter­na­tio­nalen (det of­fi­ci­ella namnet var In­ter­na­tio­nella ag­rar­by­rån) kallades ibland agrarianism. Par­tierna vände sig mot både den sov­je­tiska kom­mu­nismen och mot ”fa­bri­kanter och ka­pi­ta­lister som inte för­står ett dyft av vad jord­bruk är”. Den in­ställningen präg­lade ock­så svenska Bon­de­för­bun­det/Cen­ter­par­ti­et un­der många år.
Istäl­let för de gam­la ideo­lo­gierna ville par­ti­sek­re­te­ra­ren Gus­taf Jonnergård på 1960- och 1970-talen tala om de­cent­ra­lism som Cen­terns ideo­lo­gi. Om li­be­ra­lismen nämndes var det so­ci­al­li­be­ra­lism som Cen­tern stod för, i mot­sats till ”låt-gå-li­be­ra­lismen”. Nya ström­ningar för ny­li­be­ra­lism på 2000-talet avvisades de­fi­ni­tivt när det nya idé­pro­grammet fast­ställdes 2012.

På 1990-talet åter­upp­togs kon­takterna mel­lan cen­ter­partierna i Norden och de öst- och cen­tral­eu­ro­pe­iska bon­de­par­tierna, som åter­upp­stått ef­ter kom­mu­nist­tiden, och ett grönt cen­ter­nät­verk bil­dades. Men när Cen­tern i Fin­land och Sve­ri­ge kommit med i EU valdes den li­be­rala gruppen (nu­me­ra ALDE) och det gröna sam­ar­be­tet tonade bort.
Men Cen­ter­par­ti­et skulle ha en hel del att vinna på ökade kon­takter med centergröna par­tier även utan­för Norden. Hå­kan Lars­sons bok borde in­spi­rera par­ti­led­ningen att ta så­dana ini­tia­tiv.