Faran med bred riskanalys
För ett antal år sedan strosade jag omkring på San Franciscos gator under en blekblå vinterhimmel. Det här var innan mobilkartornas tid och San Francisco var en för mig ganska okänd stad. Efter hand ersattes glitziga butiker av spritbutiker – minst två i varje korsning. Grupper av till synes uttråkade män satt i portarna och hade tydligen inget bättre för sig än att vaksamt följa min väg genom området. Jag kände intensivt hur plånboken skavde i byxfickan, och nära nog ropade efter att bli stulen. Väl tillbaka på hotellet kunde jag konsultera guideboken och på så vis få reda på att jag hade varit på sightseeing i ”the Tenderloin” (”fläskfilén”, vilket ju är ett stadsdelsnamn så gott som något). Dit, tyckte guideförfattaren, skulle man definitivt inte bege sig i onödan.
Nu är min naturliga klädstil inte direkt frack och kravatt, även om jag gärna tänker att det borde vara det när jag tittar på Downton Abbey. Jag kör snarare modellen ”luffare chic”, så någon större fara att bli rånad löpte jag nog egentligen inte. Men riskanalys är svårt. Det finns goda skäl att undvika farliga situationer och det kräver ständig beredskap. Vi är många som liksom av en händelse korsar gatan om vi möter fem skränande 20-åriga män som gjort sig breda på trottoaren. Samma skrän från fem kvinnor? Nej men de verkar vara glada i hatten minsann!
Att tänka i termer av grova kategorier blir ett sätt att kunna agera snabbt – det finns helt enkelt en rent biologisk anledning att inte grubbla för länge: det kan snabbt vara för sent. Eftersom det här är så viktigt så internaliserar vi också rappt information om hur olika kategorier relateras till risk. Det hade inte krävts många nyhetsinslag där män med yviga polisonger pekades ut som våldsverkare innan vi hade fogat in polisonger som signal i våra interna varningssystem. Med kategorin väl på plats hade vi också varit mer redo att lägga märke till nya rubriker där polisongmarodörer varit i farten.
Kategoriserandet kan gälla platser, aktiviteter, tider på dygnet, kön, ålder, och utseende. Problemet är när enskilda kategorier går över styr vid riskbedömning. Hur långt utanför den där nattklubben sträcker sig den riskfyllda zonen? När börjar egentligen natten och riskerna som hör till den? Och vilka människor skall vi vara extra vaksamma mot?
Om vi väljer precis alla människor så har vi förstås täckt in en väldig massa hot, men är det en hjälpsam kategori? Skall vi peka ut alla män, typ “alla män är djur”? Inte alla män tyckte som bekant att det där lät så där värst klurigt. Det är alltså inte bara så att den superbreda kategorin är moraliskt betänklig eftersom långt ifrån alla män är våldsbenägna, utan också att den på egen hand faktiskt är värdelös som analysredskap (först i kombination med andra kategorier kan den kan hjälpa till att triangulera fram rimliga riskscenarion).
Alltför breda kategorier är alltså både moraliskt åt skogen OCH komplett meningslösa för praktisk riskanalys. Ni är med? Så … muslimer kontra våldsbejakande islamister någon?
