Det här har nog bara börjat

Som­maren 2008 satt jag och pratade med en fram­stå­en­de ame­ri­kansk sam­hälls­ve­ta­re som be­sökte Sve­ri­ge för en kon­fe­rens. Un­der det gångna halv­året hade de eko­no­miska pro­blem som se­dan över­gick i stora fi­nans­krisen börjat ta fart. Vidden av det som var på gång, att det verk­li­gen var Den Stora Fi­nans­krisen som nu ut­vecklades, kände man inte till då. Visst, det var illa, men rik­tigt hur illa var det egent­li­gen?– Å, du anar inte, sa min sam­tals­part­ner. Jag känner många av nyc­kel­per­sonerna på in­si­dan, cen­tralt pla­cerade be­sluts­fat­ta­re i fi­nans­branschen, på Goldman Sachs, JP Morgan… De säger att det här är så illa att det har blivit helt omöj­ligt att ens tala san­ning om hur illa det är.

Var­för då?– Jo, sa han. De säger att de sitter på en upp­blåst bal­long, spänd pre­cis till brist­nings­gränsen. Min­sta lil­la för­has­tade rö­rel­se nu så smäller alltihopa. Så det de för­söker göra är att för­sik­tigt släppa ut luft. Sak­ta, bara lite, lite åt gången.Aj då. Så jag frågade vad han hade för råd att ge i det här lä­get. Han log.– Köp inte ak­tier… Ett par må­nader senare small det. In­vest­ment­banken Leh­man Brothers gick i kon­kurs och fi­nans­oron över­gick i ren pa­nik.Den senaste tiden har det släppts ut en hel del luft ur den spända bal­long som är svensk mi­gra­tions­po­li­tik. Signalerandet in­leddes den 3 ok­to­ber när ju­sti­tie­mi­nis­tern kallade till press­kon­fe­rens för att varna om att säng­platser till asyl­sö­kan­de kun­de ta slut. Där­ef­ter har ton­lä­get skärpts för var­je press­kon­fe­rens.

Man kan säga att vi nu är för­bi en sym­bo­liskt gräns. Stats­mi­nis­tern ut­ta­lade i vec­kan det som varit det all­ra mest för­bju­dna. Nu sa han det, att målet med rege­ringens po­li­tik är att minska an­talet asyl­sö­kan­de. Minska kraf­tigt dess­utom. Även om det varit am­bi­tionen även med det ti­digare signalerandet har det ald­rig sagts rakt ut för­ut. Men nu har den svenska mi­gra­tions­po­li­tikens Leh­man Brothers brakat ihop och skyn­ket faller. Om inte an­talet sö­kan­de faller snabbt och re­jält väntar nya åt­gärder. Hur Mil­jö­par­ti­et i längden ska kun­na stanna kvar i den rege­ringen är inte lätt att be­gripa.I ny­hets­flö­det syns nu ett pärl­band av beska upp­lys­ningar om sa­ker som ti­digare inte rap­por­terats. Ex­em­pel­vis varnade nationalfolkbildaren Hans Ros­ling i tors­dags för att Sve­ri­ge inom bara nå­gra må­nader kan få ett köns­över­skott av män i ton­års­ge­ne­ra­tionerna som är lika stort som i Kina. An­led­ningen är att de en­sam­kom­man­de till all övervägande del ut­görs av just unga män, som nu blir så pass många att de sätter ett stort av­tryck i svensk de­mo­gra­fi. De so­ci­ala kon­se­kvenserna kan bli på­tag­liga, för­sik­tigt ut­tryckt.

Skulle det här vara en ovän­tad upp­täckt som gjorts i vec­kan? Knappast. För den som har min­sta grepp om svensk de­mo­gra­fi, ak­tu­ell mi­gra­tions­sta­ti­stik och be­härskar räk­ne­sätten ad­di­tion och di­vi­sion har pro­blemet med köns­oba­lansen varit helt up­pen­bar ända se­dan i bör­jan av som­maren. Men pro­blemet var för­ut onämn­bart.Det tar sin tid att släppa ut luften ur bal­longen. Lite åt gången: ”Jo vänta för­res­ten, sen var det en sak till.” Nå­got råd på vägen? Köp inte ak­tier, så att säga. Det här har nog bara börjat.