Fredrik Önnevall fångades tidigt av etermediets möjligheter till kontakt. Kameran öppnade människors dörrar, både bildligt och bokstavligt, märkte han. Foto: Mattias ankrah/SVT
Fredrik Önnevall. Foto: Mattias Ankrah/SVT
Fredrik Önnevalls möte med den syriske pojken Abbe väckte starka känslor under den första säsongen av tv-serien Fosterland. Foto: Claes Elofsson/SVT

Fredrik Önnevall gillar att närma sig det han inte riktigt förstår. Det okända. Det som från lite avstånd kan te sig obegripligt. Redan som tonåring hittade han sitt första verktyg för att öppna till synes stängda dörrar.

”En snäll kille med många järn i elden” är den formulering han väljer när han ska gissa hur omgivningen såg på honom under uppväxten i Dalby.
– Jag spelade piano och steppade, bland annat. Och så höll jag på med foto. Jag praoade hos en fotograf i nian, och det blev en jättestor grej för mig. Vi fixade ett mörkrum i skolans källare, och ordnade studiecirklar för att få pengar till fotopapper och vätskor. Och jag skulle absolut bli fotograf när jag blev stor.
Han funderar en stund på vad den egentligen handlade om, den där fascinationen för fotograferande.
– Jag tror det var detta att kameran öppnar människors dörrar. Har du en kamera med dig kan du plötsligt prata med vem som helst, om vad som helst. Eftersom jag är en väldigt nyfiken person gillade jag det.
När han så småningom började plugga till journalist upptäckte han ännu ett verktyg för att komma människor nära.
– Ja, det är precis samma sak med en mikrofon som med kameran. Man får folk att prata, och det är så häftigt.
Utbildningen sammanföll med konflikten på Balkan, som skulle bli Fredrik Önnevalls första möte med människor som drabbats av krig och katastrofer.
– Ja, jag fick tillfälle att intervjua nyanlända från Bosnien, och det blev en väldigt stark upplevelse. Detta att först möta något som kände exotiskt och annorlunda, för att snart upptäcka att vi hade mer gemensamt än vad som skilde oss åt.
Efter utbildningen började han jobba på TV4 i Västerås. Sedan har tv-karriären följt en tämligen spikrak räls.
– Jag har haft en väldig flax, måste jag säga, lyder hans egen summering av hur jobben liksom har dykt upp framför näsan på honom.
Det faktum att han, efter året i Västerås, tog en paus från journalistiken för att läsa kinesiska visade sig bli ett yrkesmässigt lyckokast.
– Jag ville plugga mer, och har alltid haft lätt för språk, sammanfattar han ämnesvalet som alltså var ganska slumpartat, även om han såg strategiska poänger med att lära sig ett så pass ovanligt språk:
– Om jag skulle läsa till exempel franska skulle det ta flera år innan jag uppnådde en konkurrenskraftig nivå, men med kinesiska är du ju någon sorts expert efter bara en termin…
Efter avslutade studier fick han jobb på Sydnytt, där han tillbringade några år innan tidigare nämnda flax skickade ett riktigt drömjobb i knäet på honom.
– Ja, 2005 bestämde sig SVT för att inrätta ett korrespondentkontor i Kina, inför OS 2008. Och jag fick jobbet.
Han beskriver åren i Kina som ett slags förlängning av den journalistik han ägnat sig åt hemma i Skåne.
– Jag fortsatte att göra regionalreportage, fast i Kina. Jag fokuserade mer på vanliga människor än på de stora, internationella nyheterna.
Han hade fått stanna kvar i Kina om han hade velat, men både han och hustrun var mer än mätta på det här med distansförhållande, så när förordnandet gick ut åkte hem han och blev programledare för utrikesmagasinet Korrespondenterna.
– Under tiden funderade jag på hur jag skulle bära mig åt för att kunna fortsätta rapportera från Kina. Det gick en programserie då som hette ”Solens mat”, om Italien. Det där borde väl gå att göra från Kina, tänkte jag.
Resultatet blev ”Kinas mat”, som sändes 2010 och 2012. Och det skulle inte bli Fredrik Önnevalls sista tv-serie. Han jobbade som ”utrikesreporter i närområdet” när tv-ledningen åter hörde av sig.
– De ville ha en programserie om nationalismen i Europa. Varför den växer. Om den nu gjorde det, det var inte helt klart då.
Fredrik Önnevall började fundera kring hur en sådan serie skulle kunna läggas upp och kände, liksom tidigare, att mänsklig närhet var viktigare än breda politiska penseldrag.
– Vi ville göra personskildringar. Lära känna dem som kallar sig nationalister. Varför hade de hamnat där de hamnat?
Under arbetets gång förändrades upplägget.
– Vi kände ganska snart att en mer heltäckande bild av fenomenet krävde att vi även pratade med dem som upplevde sig som nationalisternas måltavlor. Så vi följde till exempel en homosexuell man i Ungern, och en grupp syriska flyktingar.
Programmet, som fick namnet Fosterland, väckte starka känslor.
– Många blev upprörda över att vi hjälpte en syrisk flykting i Aten, och sedan såg de hela serien i det ljuset.
Mötet med flyktingpojken Abbe ställde alla Fredrik Önnevalls journalistiska och mänskliga värderingar på sin spets. En alldeles ensam pojke som ber honom om hjälp att ta sig till släktingar i Sverige. Vad gör man då?
– Man tänker ju ryggmärgsmässigt att ”nej, det går inte”, för man är så inne i sin yrkesroll. Men i den andra vågskålen befann sig en pojke som riskerade livet under sin flykt. Vilka journalistiska argument kan mäta sig med något sådant?
Dessutom, påpekar Fredrik Önnevall, är idén om den utomstående, neutralt granskande journalisten i grund och botten ren inbillning.
– Det är en falsk bild. I samma stund som vi kliver in i en situation så påverkas den av vår närvaro.
Om Fredrik Önnevall hade sagt nej till Abbe hade hans historia aldrig blivit känd.
– Men jag hade fått leva med mitt val. Jag hade fått gå och lägga mig med det varje kväll.
Han hade förstås träffat mängder av utsatta människor under alla sina år som journalist, men den här gången var förutsättningarna annorlunda.
– Tidigare har jag alltid befunnit mig i någon form av sammanhang. Det har aldrig bara hängt på mig. Men nu var det så tydligt att det inte fanns någon annan att lämna över det här till.
Så han hjälpte Abbe, och de har fortfarande kontakt.
– Han bor uppåt landet, så vi kan tyvärr inte ses så ofta, men vi ringer. Han har fått hit sina föräldrar, de kom i somras, och han går i gymnasiet.
Andra säsongen av Fosterland, med fokus på infödda respektive invandrade invånare i Simrishamn, har precis sänts. Vad har han lärt sig av allt detta forskande i den nationalism som kommit att spela en allt synligare roll i både Sverige och övriga Europa?
– Att det handlar om rädsla, och om referensramar. Hur man upplever och hanterar saker man har varit med om. Och att man måste försöka få till bra möten mellan människor. Varje enskilt möte spelar enormt stor roll. Det låter kanske för enkelt. Men så är det.
Namn: Fredrik Önnevall
Ålder: 42
Familj: Fru och två barn
Bor: Utanför Malmö
Gör: Tv-reporter
Intressen: ”Skogspromenader med hunden gillar jag. Och att flugfiska. Om jag får nämna ett insomnat intresse så boxades jag ett tag, det var väldigt kul, jag slutade enbart för att jag inte hann på grund av familj och jobb.”
Aktuell: Med SVT-serien Fosterland
Om framtiden: ”Jag vet absolut ingenting. Jag är pappaledig till september, och sedan har jag ingen aning om vad som händer. Men jag har lite tankar och idéer om vad jag skulle vilja göra.”

×