Annons

”Man ska inte tro att livet är slut”

Personligt ”Man ska inte tro att livet är slut”
Personligt • Publicerad 12 mars 2016 • Uppdaterad 25 november 2021

Ann-Marie Olsson tar emot i det lilla radhuset i Lund, där hon bott sedan början av sjuttiotalet.

– Det var precis lagom stort för en familj med två barn, och nu är det tillräckligt litet för att det ska kännas bra att bo kvar, trots att barnen flyttat hemifrån, konstaterar hon.

Annons

Hon har ett långt yrkesliv bakom sig, varav merparten tilldrog sig på Sockerbolaget i Arlöv där hon arbetade som löneadministratör. En lycklig tid, kan hon konstatera, så här i backspegeln.

Sin njursjukdom har hon levt med i över 40 år. Allt började i samma veva som hennes far gick bort, i en stroke.

– Några månader efter hans död trillade jag ihop. Jag var yr, helt borta.

En röntgenundersökning visade att Ann-Marie Olsson, liksom fadern och dessförinnan även hans far, drabbats av den mycket ärftliga sjukdomen cystnjurar. Den är precis vad det låter som. Ett felaktigt arvsanlag leder till att det bildas en stor mängd vätskefyllda blåsor (cystor) i njurarna. Cystorna tränger undan njurvävnaden, vilket gör att funktionen i njurarna långsamt försämras.

– Att min far fick stroke berodde på det höga blodtryck man får av sjukdomen. På sjuttiotalet fanns inte samma mediciner som i dag.

Att plötsligt få veta att man lider av en svår sjukdom var förstås ett hårt slag.

– Ja, du kan ju själv tänka dig. Jag var 30 år gammal, och hade två små barn.

Men chocken lade sig. Ann-Marie Olsson fick blodtrycksmedicin, och gick på kontroll ett par gånger om året. Livet rullade på.

– Jag tänkte inte så väldigt mycket på det, faktiskt. Det sjönk liksom undan. Det var mest när man skulle gå till doktorn, som man förstås undrade vad proverna skulle visa.

Hon var 59 år fyllda när sjukdomen hann ifatt henne, och hennes läkare konstaterade att njurfunktionen försämrats så pass mycket att det var dags för så kallad bukdialys.

Annons

– Man opererar in en slang här, i bukhinnan, förklarar Ann-Marie Olsson och pekar på magen.

Genom slangen fick hon dialysvätska, dels vid ett tjugominuterspass under dagen, dels under hela natten. Processen kunde hon sköta hemma, med hjälp av maken.

– Ja, när det började tjuta i maskinen fick han gå upp och läsa i instruktionsboken, haha.

Det hela förlöpte ganska smidigt, samtidigt som det förstås var ett stort ingrepp i vardagen.

– Det är klart att det var jobbigt. Jag kunde bara koppla bort mig i max tio minuter under natten, om jag till exempel behövde gå på toaletten. Och man går ständigt omkring med en och en halv liter extra vätska skvalpande i magen. Det är klart att det märks.

Efter två års behandling fick hon plötsligt en svår infektion i bukhinnan, orsakad av slangen. Hon blev inlagd och fick därefter övergå till så kallad bloddialys.

Det innebar tre sjukhusbesök i veckan, då hon låg kopplad till dialysapparaten i sex timmar åt gången.

Så när beskedet plötsligt kom, efter ett år ett halvt år, att man hittat en njurdonator, blev förstås glädjen stor.

– Vi hade varit i Hässleholm, på en utställning om Pompeji, när min läkare, Björn Öqvist, ringde. Vi var mitt ute i skogen, utanför Vittsjö. Vi har hittat en perfekt njure till dig, Ann-Marie, sa han.

Sedan gick allt snabbt. De susade förbi sjukhuset i Lund för att hämta journalerna, och gjorde en snabb mellanlandning hemma för att plocka ihop lite saker. Sedan bar det av till sjukhuset i Malmö, där den nya njuren skulle sättas in. Operationen gick klockrent.

Annons

– Ja, njuren fungerade perfekt direkt. Morgonen efter operationen kom läkaren in och sa att ”du har lika bra kreatininvärden som jag”.

Och den fungerar fortfarande lika bra.

– Det är klart, man kan väl inte kalla livet helt komplikationsfritt. Man måste äta medicin livet ut, och i början slår magen rejält bakut, innan man har vant sig.

Men på det stora hela taget lever hon som ”som vem som helst”, som hon uttrycker saken.

– Jag få ju till exempel äta och dricka vad som helst numera. När man har bloddialys måste man äta väldigt mycket kött, för att få i sig tillräckligt med protein. Helst dubbla pålägg. Däremot får man bara dricka väldigt lite. Det är oftast det folk tycker är svårast. När det är varmt får man ha en isbit i munnen för att mildra törsten.

Trots alla umbäranden hon upplevt får hon allt att låta så självklart. Hur blir man sådan? Är hon en ovanligt positiv person?

– Nja, man har fått lära sig med åren. Som när jag hade dialys. Man får intala sig att det är ett jobb som ska göras. Och så får man göra så många roliga saker som möjligt de andra dagarna.

Det här med attityden är viktigt. Ann-Marie Olsson jobbar som stödperson för nyblivna njurpatienter, och då är hennes huvudbudskap att man ska ha en positiv inställning.

– Man ska inte tro att livet är slut. Det går att göra väldigt mycket både med blod- och bukdialys. Man kan faktiskt leva ganska normalt.

Vidare kan hon inte nog berömma bemötandet hon fått av vården under sina 40 år som njurpatient.

Annons

– Jag är så tacksam. Jag vill verkligen ge en eloge till alla jag mött i njurvården, som jobbar så hårt. Utan dem hade man kanske inte varit lika positiv.

Men om kompetensen på njurmottagningen i Lund är stor så är den desto mindre hos folk i allmänhet, konstaterar Ann-Marie Olsson, som ser det som sin uppgift att bidra till en förändring även på den punkten.

– Det gäller både dialys och donationer. Folk har väldigt dålig koll.

bild 1/2
Ann-Marie Olsson har lärt sig att leva ett gott liv trots sin njursjukdom.
När beskedet kom om att det fanns en njure som passade, befann sig Ann-Marie Olsson i skogen utanför Vittsjö, det blev en snabb bilfärd till Malmö för operation.
Foto: Anna Lindblom
Ann-Marie Olsson har lärt sig att leva ett gott liv trots sin njursjukdom.
När beskedet kom om att det fanns en njure som passade, befann sig Ann-Marie Olsson i skogen utanför Vittsjö, det blev en snabb bilfärd till Malmö för operation.
Foto: Anna Lindblom
Anna Lindblom
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons