Bodil Malmstens samlade bjuder på en tidsresa

När Bodil Malmsten dog den 5 februari i år så befann hon sig mitt uppe i arbetet med att gå igenom sina samlade dikter. Helt avslutat blev det arbetet aldrig men Albert Bonniers Förlag har slutfört det och nu är den här: Samlade dikter av Bodil Malmsten.

Det är en vackert formgiven bok som, utöver de åtta diktsamlingar Malmsten hann med att skriva, innehåller fyra fristående dikter, som också är några av hennes starkaste.

När jag nu läst igenom Bodil Malmstens samlade lyrikproduktion, från 1977 till 2015, ser jag tydligt hur hennes diktning gradvis djupnar, blir allvarligare mer avskalad. Intrycket förstärks av förra årets diktsamling Det här är hjärtat. Den kom efter ett 22 år långt uppehåll i lyrikutgivningen. Det var under de sista decennierna prosan som Bodil Malmsten huvudsakligen ägnade sig åt. Men det som kom att bli den sista diktsamlingen var skriven av en inre nödvändighet. Den handlar om sorgen efter en älskad människas död. Poeten hävdade själv att det rörde sig om en dikt som krävde att bli skriven. Kanske var det inte så med alla dikter som Bodil Malmsten skrev, men även i de tidiga diktsamlingarna finns det en ton av sorg, melankoli och ibland rent av desperation som gör att närvaron av en pådrivande inre kraft kan anas.

Poesiklimatet har växlat över decennierna med olika trender bland såväl poeter som kritiker. Bodil Malmsten tycks ha varit tämligen oberörd av det där. Som poet gick hon sin egen väg vilket bland annat innebar att hon framhärdade länge i att skriva lättlästa dikter, vilka också kunde innehålla ”billiga” rim och halvrim, i en tid då sådant inte var så uppskattat av litteraturkritikerna. Likaså drog hon sig aldrig för att blanda högt och lågt och fin- och populärkulturella referenser.

När Bodil Malmsten i trettioårsåldern debuterade som poet hade hon sju år tidigare debuterat som barnboksförfattare. Hennes dikt kom länge att ha något av barnboksversens lätthet över sig. Men skenet bedrog förstås. Dikterna hade en i grunden allvarlig tematik. Humorn och det ibland nästan tramsigt lekfulla var poetens skydd mot sorgen och smärtan. I genombrottsboken Damen, det brinner! (1984)med dess tredjepersonsperspektiv finns det en påtaglig distans till de psykologiskt laddade kärleksmotiven och de gestaltas för det mesta på ett kärvt humoristiskt vis.

Genomläsningen av dikterna i ett svep blir också som en tidsresa eftersom dikterna speglar sin samtid genom förekomsten av tidstypiska företeelser. Det innefattar inte bara modedetaljer och tv-program utan också uppdykandet av ny teknik. Något som kan exemplifieras med en formulering som ”Allting pågår parallelliskt / Nånstans samlas alla linjer parabolantenniskt” i ”Efter branden” ur Paddan & Branden (1987).

Medan dikterna i Nåd & onåd från 1989 kan ses som ett slags kulmen för det diktande som Malmsten bedrivit sedan debuten, framstår den året därpå utgivna Nefertiti i Berlin som en vändpunkt i hennes lyrik. Uttrycket blir stramare och det slås en bro till ett fjärran förflutet. Nu och då förbinds på ett helt nytt sätt i en samling som också skildrar en mor-dotter-relation. Den är i mitt tycke en verklig höjdpunkt i författarskapet.

Malmsten var en mästare på att koppla samman företeelser ur olika sfärer, som hemelektronik och ett The Doors-citat. I Landet utan lov (1991) kan det då låta så här: ”Faxa mig ett nytt liv mamma / No one here gets out alive”.

Den mera formstränga, allvarsamma tonen märks även i Inte med den eld jag har nu (1993) som inleds med en dikt som närmast påminner om en scenanvisning till ett drama. Det som sedan rullas upp är ett kvinnoöde, skickligt gestaltat med åtskilliga referenser till dramatikern Samuel Beckett. På ett ställe står det: ”mina bästa år är förbi ... Men jag skulle inte vilja ha dem tillbaks. Inte med den eld jag har nu.” Det är den kvinnliga rollgestalten som talar, men kanske kände Malmsten också så inför poesin. Snart nog skulle hon nå en ännu större publik med en rad uppmärksammade prosaböcker. Och vi fick alltså vänta i 22 år på nästa diktsamling av Bodil Malmsten.

För att sluta cirkeln så ska jag citera slutraderna ur ”Ett bloss för Moster Lillie” som inkluderats i Samlade dikter:

”Hon gick bort med sin walkman på / Dit icke hon går att nå / Hon tog sitt Downtown Train / Till Prince i Purple Rain”.

Eftersom även Prince avlidit i år så får de raderna en delvis ny innebörd. Och så kan det ofta vara med dikter som förankras i en viss tid. Kommer framtida generationer att kunna läsa och förstå Bodil Malmstens Samlade dikter? Ja, det tror jag och de kommer då också att kunna blicka in i den tid som en gång var vår.