Ken Loach fick sin andra guldpalm

På söndagen avslutades filmfestivalen i Cannes och den prestigefyllda Guldpalmen delades ut. Tidningens filmskribent Ingela Brovik kommenterar den och övriga priser i årets festival.

Precis som förra året blev det alltså en otippad vinnare i Cannes (Förra året var det den franske regissören Jacques Audiards Dheepan), i stället för de filmer som toppat kritikerlistorna i filmtidningarna Film Francais och Screen. Där fick bland annat Toni Erdmann i regi av Maren Ade, en av enbart tre kvinnliga regissörer i den officiella tävlingen, högsta betyg. En tysk film, en svart komedi om en far och en dotter verkar dock inte kunna komma på frågan för en Guldpalm. Senast en tysk film vann Guldpalmen var Wim Wenders Paris, Texas 1984. Så, det blev således ingen historisk kvinnlig Guldpalmsvinnare som många förväntat sig på den 69:e festivalen. En del protester mot festivalens manliga/patriarkala strukturer fanns dock – som att Hollywoodstjärna Julia Roberts gick barfota på röda mattan i protest mot att kvinnor förväntas ha högklackat. Förra året var det män som gick i högklackat för att protestera mot denna regel!

Cannes Grand Prix gick rättvist till It´s only the end of the world av den kanadensiska regissören Xavier Dolan (som kallas "underbarnet" för att han slog igenom så ung). Det här är en starkt drabbande film om en ung man som reser hem till sin familj efter många år sedan han fått veta att han nog snart skall dö. Hemma igen blir det bråk med brodern, tjafs med systrar och lätt surrealistiska diskussioner med den eleganta mamman. Ett familjehelvete där man i alla fall talar med varandra och undrar varför den förlorade sonen nu plötsligt återvänder – en film med kraftfullt bildspråk och utmärkt skådespeleri i sitt existentiella tema.

Årets bästa regi delades mellan två regissörer – Olivier Assaya (Personal shopper) och Cristian Munui (Bacalaureat). Personal shopper handlar om en framgångsrik kvinnlig stylist som reser runt på jobb men blir alltmer irrationell och den är, enligt min åsikt, inte Assayas bästa film. Bacalaureat handlar om en medelålders, lite rundnätt läkare, med det jobbigt krävande namnet Romeo. Han arbetar i en liten stad nära Transsylvanien i Rumänien och stressar runt mellan jobb, familj och hemlig älskarinna i ett samhälle där mycket av korruption och maktmissbruk finns kvar efter diktaturens fall. Då och då utropar doktor Romeo: "Ja, det här är ju Rumänien!" - en bitter kommentar till situationen i landet. När dottern sedan utsatts för övergrepp vill fadern att hon genast lämnar landet, men hon vill inte. Det är en melankolisk, dystopisk berättelse med autentisk känsla där rollkaraktärerna gestaltar ett samhälle i sorg, efter utopiernas död. En av de bästa på årets Cannesfestival, som visar att rumänsk film är ett hopp för Europa.

I programmet Un Certain Regard, där bland andra den svenske regissören Ruben Östlund satt i juryn, vann den finska filmen The Happiest Day in the Life of Olli Mäki – en film om en ung boxare i Finland 1962 på väg att bli världsmästare - eller? Det är en egensinnig konsekvent berättad film i svartvitt som passar bra som tidsmarkör. En mycket bra film och ett utmärkt val av juryn.

I Cannes Classic var det urpremiär på Bernadette Lafont et le dieu créa la femme libre en ny fransk dokumentär i regi av Esther Hoffenberg om en egensinnig, självständig skådespelerska som slog igenom under den berömda franska nya-vågen på 1960-talet. Filmen blir till en road-movie genom Bernadette Lafonts liv och arbete där det indirekta budskapet är att den, närmast heliga, nya-vågen-filmen var mycket maskulin. Kvinnliga rollkaraktärerna skulle spelas ganska så löjligt – söta men dumma och med fluffiga frisyrer. 1960-talet – den tid som skildrats så modern, fri, nyskapande i film – var inte alls så frigörande för kvinnorna, som man trott.