Väst­liga värden i kris

Po­li­tiska le­da­re talar gär­na om de väst­liga vär­dena: fri­het, alla män­ni­skors lika vär­de och rät­tig­heter, de­mo­kra­ti och hu­ma­nism. Men hur är verk­lig­heten?

Rap­porter om män­ni­skor som går un­der i hund­ra­tal på Me­del­ha­vet, män­ni­skor som svälter och sover på marken i in­ter­ner­ings­lä­ger i Grek­land, flyk­tingar som skickas till­ba­ka till osäkerhet och mi­sär i Tur­ki­et och Li­by­en. Allt det­ta får oss att tvivla.

Eu­ro­pa har länge kring­gått flyk­ting­kon­ven­tionens för­plik­tel­ser. Visst, flyk­tingar som når Eu­ro­pa kan söka asyl och få det. Men per­soner som kan tänkas söka asyl får inte vi­sum, och kan inte komma hit le­galt.

Men nu har flyk­ting­trycket vuxit, i syn­ner­het i Mel­lan­ös­tern och Nord­af­ri­ka, så att hund­ra­tu­sen­tals män­ni­skor är be­redda att göra vad som helst för att komma vidare till Eu­ro­pa. Eu­ro­pa står då hand­lings­för­la­mat. Re­sul­tatet är kaos, gräns­hin­der och en täv­lan i främ­lings­fi­ent­lig­het. Lik­nan­de at­ti­tyder ser man i an­dra väst­länder – Au­stra­li­en, Ka­na­da och USA.

Det var tyd­ligare förr! An­dra världs­kriget var en kamp mel­lan världens de­mo­kra­tier och vid­riga na­zis­tiska och fa­scis­tiska dik­ta­turer.

Seg­rar­makterna grun­dade FN som an­tog de­kla­ra­tionen om de mänsk­liga rät­tig­heterna och flera kon­ven­tioner som kon­kre­ti­serade MR-de­kla­ra­tionens krav, till ex­em­pel flyk­ting­kon­ven­tionen.

Ko­lo­ni­al­väl­dena av­vecklades. Även stöd till dik­ta­turer och krossande av allt­för väns­ter­sin­nade de­mo­kra­tier kun­de all­tid för­svaras som nöd­vän­digt i kampen mot världs­kom­mu­nismen.

George W Bush för­sökte lan­sera ”kriget mot ter­ro­rismen” som ett nytt krig för fri­het och de­mo­kra­ti. Men ju läng­re det fort­skred, des­to min­dre tro­vär­digt blev det.

Testet blev den ara­biska våren. Då svek väst­världen! Man såg att de­mo­kra­ti kun­de föra le­da­re till makten, le­da­re som i sin tur var ne­ga­tiva till väst­makternas, och an­dra stor­makters, eko­no­miska och po­li­tiska do­mi­nans. Så de gam­la makt­ha­va­rna fick fria händer att krossa de­mo­kra­ti­för­söken.

Först när IS hotade att skapa ett ara­biskt ka­li­fat, som kun­de all­var­ligt hota stor­makternas geo­stra­te­giska och eko­no­miska in­tres­sen, in­grep väst­makterna.

Kort­sik­tiga egen­in­tres­sen har fått över­trumfa de väst­liga vär­dena så­väl när det gäller flyk­ting­kriserna som i fråga om kon­flikterna. Men det har bara lett till vär­re kaos.

Kan­ske hade det varit bätt­re med en mer vär­derings­sty­rd po­li­tik. Om EU re­dan i sam­band med Scheng­en­av­ta­let hade byggt upp ett ge­ne­röst, hu­mant och an­svars­fullt flyk­ting­mot­ta­gan­de, så hade den kris, som idag hotar hela EU:s ex­i­stens, kun­nat han­teras på ett vet­tigt sätt.

Och om väst­makterna hade stått upp för de­mo­kra­tin och gett det stöd som be­hövdes hade man idag haft de­mo­kra­tiska part­ners att sam­ar­beta med och be­tyd­ligt bätt­re för­ut­sätt­ningar att han­tera re­gi­onens kon­flikter.

Att göra om och göra rätt är säl­lan lätt. Men nog är det det­ta som be­hövs.