Västliga värden i kris
Politiska ledare talar gärna om de västliga värdena: frihet, alla människors lika värde och rättigheter, demokrati och humanism. Men hur är verkligheten?
Rapporter om människor som går under i hundratal på Medelhavet, människor som svälter och sover på marken i interneringsläger i Grekland, flyktingar som skickas tillbaka till osäkerhet och misär i Turkiet och Libyen. Allt detta får oss att tvivla.
Europa har länge kringgått flyktingkonventionens förpliktelser. Visst, flyktingar som når Europa kan söka asyl och få det. Men personer som kan tänkas söka asyl får inte visum, och kan inte komma hit legalt.
Men nu har flyktingtrycket vuxit, i synnerhet i Mellanöstern och Nordafrika, så att hundratusentals människor är beredda att göra vad som helst för att komma vidare till Europa. Europa står då handlingsförlamat. Resultatet är kaos, gränshinder och en tävlan i främlingsfientlighet. Liknande attityder ser man i andra västländer – Australien, Kanada och USA.
Det var tydligare förr! Andra världskriget var en kamp mellan världens demokratier och vidriga nazistiska och fascistiska diktaturer.
Segrarmakterna grundade FN som antog deklarationen om de mänskliga rättigheterna och flera konventioner som konkretiserade MR-deklarationens krav, till exempel flyktingkonventionen.
Kolonialväldena avvecklades. Även stöd till diktaturer och krossande av alltför vänstersinnade demokratier kunde alltid försvaras som nödvändigt i kampen mot världskommunismen.
George W Bush försökte lansera ”kriget mot terrorismen” som ett nytt krig för frihet och demokrati. Men ju längre det fortskred, desto mindre trovärdigt blev det.
Testet blev den arabiska våren. Då svek västvärlden! Man såg att demokrati kunde föra ledare till makten, ledare som i sin tur var negativa till västmakternas, och andra stormakters, ekonomiska och politiska dominans. Så de gamla makthavarna fick fria händer att krossa demokratiförsöken.
Först när IS hotade att skapa ett arabiskt kalifat, som kunde allvarligt hota stormakternas geostrategiska och ekonomiska intressen, ingrep västmakterna.
Kortsiktiga egenintressen har fått övertrumfa de västliga värdena såväl när det gäller flyktingkriserna som i fråga om konflikterna. Men det har bara lett till värre kaos.
Kanske hade det varit bättre med en mer värderingsstyrd politik. Om EU redan i samband med Schengenavtalet hade byggt upp ett generöst, humant och ansvarsfullt flyktingmottagande, så hade den kris, som idag hotar hela EU:s existens, kunnat hanteras på ett vettigt sätt.
Och om västmakterna hade stått upp för demokratin och gett det stöd som behövdes hade man idag haft demokratiska partners att samarbeta med och betydligt bättre förutsättningar att hantera regionens konflikter.
Att göra om och göra rätt är sällan lätt. Men nog är det detta som behövs.