Relationer är det enda som betyder nåt

Det var på Ekedalsområdet i Hässleholm som fadern Gunnar Nilsson under många år drev Ekedals målerifirma, där bröderna tidigt fick lära sig hantverket från grunden.

– Anledningen till att jag började var att jag behövde tjäna in pengar till min gitarrförstärkare. Den kostade 3 000 kronor, det var rätt mycket på den tiden. Efter att jag tjänat ihop pengarna blev jag helt enkelt kvar, berättar Jonny, som är yngst i brödraskaran.

Under många år jobbade bröderna sida vid sida, utan alltför mycket slitage.

– Vår far var väldigt rättvis när det gäller arbetet och vi fick lära oss att fokusera på själva jobbet. Syskontjafs och sånt hade vi redan kommit över i den åldern.

I juli månad är det dags för Jonny att gå i pension och med anledning av detta känns det naturligt för syskonen att summera livet och arbetskarriären.

I samband med att deras far gick bort, bestämde sig alla tre för att byta yrke.

– Vi hade alla olika biverkningar av målarfärgen. Jag fick exem och vi alla upplevde att färgen påverkade andningen, vi hade tryck över bröstkorgen och fick tunnelseende, berättar Ingemar som var den som först bytte jobb.

Lars Åke var även med om en olycka på arbetet som gav permanenta skador i benet, så det var helt enkelt rätt tid att prova något nytt.

– Det var när vi gjorde ett målarjobb på Backagården som vi kom i kontakt med de som bodde där. Jag tror det var det som fick oss intresserade av att jobba med människor istället, säger Lars Åke.

Så de tre målarna hamnade alla inom omsorgen istället. Ingemar har arbetat i den dagliga verksamheten. De sista 20 åren arbetade han tillsammans med sju omsorgstagare, med skötsel och tillsyn av kommunens lekplatser. Lars Åke har jobbat 32 år på olika boenden i Hässleholm, mest natt. Även Jonny har arbetat natt under många år.

– De har varit fantastiskt och givande på många sätt. De människor vi träffar är så ärliga, raka och kärleksfulla, det väcker något inom en själv.

De berättar hur omsorgens verksamhet gjort stora förändringar under de åren de arbetat där.

– På slutet av 60-talet bodde kanske 12 personer tillsammans i stora salar. Varje fredag ställde de upp på led för att duscha. Verksamheten var inte anpassad efter varje individ, det var ett helt annat tänk förr.

– Det är som dag och natt om man jämför. Idag har alla sin egen lägenhet på gruppboendet och det mesta har blivit mycket bättre för de som bor där. De får komma ut i arbetslivet och smälter in i samhällsbilden på ett helt annat sätt, säger Ingemar.

Alla tre berättar med inlevelse om människor de mött i sitt yrke, människor som har en stor plats i deras hjärtan.

– Vi har tillsammans arbetat ett helt sekel i omsorgsverksamheten, konstaterar Jonny.

– Jag tror att Teatergruppen Glada Hudik varit med och förändrat samhällets syn på hur mycket alla människor kan; vi alla har samma värde och alla kan bidra och är viktiga på sitt sätt.

För Jonny väntar nya tider, livet som pensionär – eller ”passionär”, som han själv uttrycker det:

– Ja, för nu vill jag få tid att syssla med mina passioner, det som jag brinner för, som exempelvis musiken. Jag började spela gitarr tidigt och i olika band. Sedan hamnade min Gibsongitarr under sängen och där låg den i över 30 år till en musikervän sa till mig att ”inte kan du ha en Gibson under sängen”! Så nu har jag plockat fram den och tanken är väl att jag ska få mer tid att spela igen.

Om musik och schack har varit Jonnys stora intressen, så har Lars Åke varit helhjärtat engagerat inom scouterna i många år, ett intresse han delade med sin framlidna hustru Bittan. För Ingemar är det mest bilar och resor som gäller.

– Tyvärr träffas vi inte så ofta som vi borde men vi ska snart ordna ett ”klanmöte” i Furuboda. För när allt kommer kring, så är det familjen, vännerna och relationer som är det enda som betyder något, säger Jonny Nilsson.