I höst släpper Niklas Orrenius boken ”Skotten i Köpenhamn – ett reportage om Lars Vilks och yttrandefrihetens gränser.Foto: Åsa Sjöström

Betraktar samhället med Vilks som lins

Kultur I november publicerade DN ett långt reportage om Lars Vilks, tillkommet sedan journalisten Niklas Orrenius följt konstnären på nära håll under ett halvår.
I höst släpper Orrenius boken ”Skotten i Köpenhamn – ett reportage om Lars Vilks och yttrandefrihetens gränser” på Albert Bonniers förlag.

Varför gjorde du reportaget?
– Jag var nyfiken på Lars Vilks och hur han levde efter terrordådet på Krudttønden i Köpenhamn. Och på terrorskräcken som Al Qaidas och IS attentat runt Europa lett till. Jag såg en Facebookdiskussion hos en bekant som handlade om huruvida Lars Vilks skulle få röra sig ute i samhället, eller om det var oansvarigt av honom. Vissa tyckte att han borde hålla sig hemma. Då kände jag: här finns mycket att skriva om.

Om du jämför din bild av situationen kring Lars Vilks före och efter reportagets tillkomst, hur skulle du beskriva att den förändrades?
– Jag hade inte riktigt förstått hur kringskuret hans liv faktiskt är. Han lever på hemlig ort och hans liv måste planeras i minsta detalj. Jag skulle tycka att det var outhärdligt att leva så.

Marianne Lindberg de Geer hävdar i din text att det främst är en onyanserad och orättvis mediebevaknings fel att Lars Vilks befinner sig i frysboxen. Har hon rätt?
– Det är en stor och intressant fråga. Lars Vilks leker ju med människors föreställningar om honom som någon slags rasist eller muslimhatare. Han säger att det är ”intressant att klä skott”. Journalister är ovana vid det, och det blir lätt trubbigt när man ska skuffa in en konstnär som vill vara otydlig i ett fack. Jag tycker att det ligger något i vad Marianne Lindberg De Geer säger om att bevakningen varit för dålig.

Jag känner att det är lite svårt att få grepp om Lars Vilks attityd till islam. Håller du med?
– Ja och nej. Lars Vilks är ju medvetet otydlig, han säger att han ”vill hitta en position som är obestämd”. Samtidigt är det tydligt när man talar med honom att han har åsikter om islam. Han tycker att stora delar av islam behöver reformeras och demokratiseras. Samtidigt invänder han också mot synsättet att dra alla muslimer över en kam och misstänkliggöra dem.

Vad säger berättelsen om Lars Vilks om vår samtid?
– Massor. I boken använder jag Vilks lite som en lins och tittar på samhället genom den. I kölvattnet av de kontroverser som skapas kring Vilks får man syn på olika sorters extremism som plågar vårt samhälle. Det finns muslimska extremister som försöker döda honom – och så finns det bland Vilks fans antimuslimska extremister som utmålar muslimer som onda samhällsförstörare. Bägge sorterna är ett stort problem. Dessutom får man syn på samhällets utstötningsmekanismer. Är det rimligt att Lars Vilks ska få en brun stämpel på sig? På vilka grunder har han fått det? Sådana frågor skriver jag om i boken.

Läs mer: Lars Vilks hjärtebarn Nimis anses för farligt
Läs mer: Gärningsmän jagas efter skottdåd
Läs mer: Köpenhamn – en stad i chock

×