”Mina impulser brukar ta mig till bra ställen”

För 15 år sedan tog Åsa Larsson ett beslut som skulle visa sig vara ett riktigt lyckokast. Hon bestämde sig för att skriva en deckarserie om sex böcker. Hittills har de första fem om juristen Rebecka Martinsson kommit ut och bara i Sverige sålts i nära en och en halv miljon exemplar.

– I min dator finns halva delen av den sista boken. Jag längtar mycket efter henne och den världen just nu.

Men först ska Pax-serien avslutas som hon skriver tillsammans med Ingela Korsell och som illustreras av Henrik Jonsson. Totalt tio delar ska det bli. Den sjunde, Pestan, kommer till hösten.

Böckerna riktar sig till barn i 9-11-årsåldern och utspelar sig i Åsa Larssons nya hemtrakter, Mariefred. Handlingens huvudpersoner är bröderna Alrik och Viggo som tampas med väsen ur den nordiska folktron.

Och mottagandet har varit över förväntan och serien är såld till över tjugo länder.

– Det är ett enormt knäppt projekt, bestämma att man ska göra tio böcker på väldigt kort tid tillsammans med två andra. Men jag tjafsar inte så mycket med min intuition. Och mina impulser brukar ta mig till bra ställen.

Vilka reaktioner brukar ni få när ni träffar barnen?

– Böckerna kan vara den första bokförälskelsen i deras liv. Och det är ju det man vill. Att barn ska få uppleva den där magin. Men för många av dem är nästan overkligt att det är någon som skrivit berättelserna.

Åsa Larsson tycker att det viktigt att lita på sin inre röst och i första hand skriva en bok som hon själv vill läsa.

– Min styrka som författare är att kunna skildra det som är att vara människa. På det sättet har bibeln varit min förebild.

Samtidigt är det skräcken och spänningsmomentet i böckerna som får oss att vända blad. Och Åsa Larsson säger att hon trivs utmärkt med att skriva genrelitteratur.

– Jag beundrar författare som fixar att skriva tydliga karaktärer, men undviker banala klichéer. Och i genrelitteraturen behöver man inte behaga någon som när man skriver ”en fin och viktig bok”, ingen förväntar sig det. Det finns en frihet i det som jag tycker att det är skönt.

Att böckerna är spännande och ibland skrämmande kan nog många skriva under på. En vanlig fråga hon får från sina läsare är hur hon ”som är så liten kan skriva så otäckt?”.

- Det är en absurd sak att säga. Även om vi har det här deckardrottningfenomenet och det finns ett krav på att man ska vara snygg och så är det fortfarande boken som är produkten.

Trots detta tycker hon att författaryrket är skönt befriat från osynliggörandet av kvinnor i medelåldern.

– Författarinnan får ha musgrått, stripigt hår och celluliter, så yrkesmässigt är det väldigt odramatiskt att fylla femtio. För det är boken som ska duga. Svarta små tecken mot en vit bakgrund som blir världar i läsarens huvud. Det är äkta magi.