Blir EU smalare men vassare?

Brexit har satt nytt fo­kus på hur EU fun­gerar och borde fun­gera. Att ut­trä­de ur EU fick ma­jo­ri­tet i Stor­bri­tan­ni­en be­rodde inte en­bart på mot­stånd mot att så många in­vand­ra­re från de öv­riga EU-länderna kommit för att jobba och sam­ti­digt ut­nyttja sko­lor och vård­cen­traler. En vik­tig grund för mot­ståndet är att EU upp­fattas läg­ga sig i och be­sluta i allt­för många po­li­tik­om­rå­den.

Den här de­batten är inte unik för Stor­bri­tan­ni­en och upp­stod inte när Cameron be­stämde sig för folk­om­röstning. För nå­gra år se­dan tog ex­em­pel­vis den hol­ländska rege­ringen fram en lista på 54 po­li­tiska om­rå­den där EU:s makt borde åter­fö­ras till med­lems­länderna. Den tanken borde EU:s le­da­re ta fasta på, för att göra EU bätt­re fun­gerande. Cen­ter­par­ti­ets pa­roll i ett EU-val – smalare men vassare – borde til­lämpas. Som Es­kil Er­lands­son (C) ut­tryckte det i EU-nämnden här­om­da­gen: EU bör bli min­dre klå­fing­rig.

De be­gränsade un­dan­tag för Stor­bri­tan­ni­en som Cameron för­handlade fram och lade till grund för folk­om­röstningen togs emot po­si­tivt i flera an­dra länder.

Det gäller till ex­em­pel för­sla­get att stärka de na­tio­nella par­la­mentens in­flytande ge­nom att 55 pro­cent av par­la­menten kan stoppa för­slag från kom­mis­sionen (rött kort), inte bara som i dag tvinga kom­mis­sionen att be­handla frå­gan på nytt (gult kort). Det för­sla­get borde ge­nom­fö­ras trots britternas nej till EU.

Att stoppa EU-par­la­mentets stän­diga för­sök att öka sin makt och där­med göra EU mer över­stat­ligt är ock­så nöd­vän­digt. Det de­mo­kra­tiska un­der­skottet i EU blir inte min­dre ge­nom att EU-par­la­mentet blir mäk­tigare utan ge­nom att be­slu­ten för­ankras bätt­re i med­lems­staterna.

Bland stats­ve­ta­re har de­batten re­dan in­ten­si­fierats ef­ter Brexit om hur EU kan ut­vecklas och hur Sve­ri­ge bör han­tera EU-frå­gorna i fort­sättningen. Det är vik­tigt att de­batten breddas, inte min­st inom par­tierna.

Länge var EU-de­batten fast i ja- och nej­tän­kan­det. Den som kri­ti­serade nå­got som handlade om EU stämplades di­rekt som EU-mot­stån­da­re och neg­li­gerades. Det bi­drog till att de­batten blev allt­för för­sik­tig.

Nu har det sta­di­et rim­li­gen pas­serats. En­ligt de flesta opinionsmätningar stöder en stor ma­jo­ri­tet det svenska EU-med­lem­skapet. Där­emot finns det en ut­bredd kri­tik mot myc­ket inom EU. En opinionsmätning strax ef­ter Brexit-be­slu­tet pekar på att en ma­jo­ri­tet av svenska folket tyc­ker att EU är på väg åt fel håll.

En stat­lig ut­redning kon­sta­terade i be­tän­kan­det ”EU på hem­ma­plan” stora brister i så­väl kun­skaper om som in­tres­se för EU-frå­gor bland både po­li­ti­ker och me­di­er. Det finns an­led­ning att ta kri­tiken på all­var.

Den kon­sen­sus­kul­tur och ”låt nå­gon an­nan sköta det”-at­ti­tyd som är van­lig om EU-po­li­tiken måste er­sättas av att för­slag från EU be­handlas som an­dra po­li­tiska frå­gor. Mot­sätt­ningar mel­lan par­tierna är nor­malt och bör ar­ti­ku­leras.

Dess­utom bör alla par­tiers EU-par­la­men­ta­ri­ker in­te­greras bätt­re i det svenska po­li­tiska ar­be­tet. Att EU-par­la­men­ta­ri­ker röstar för mot­satt upp­fattning mot par­tiets lin­je på hem­ma­plan, till ex­em­pel om EU-bud­getens stor­lek, skapar för­vir­ring och inger in­get för­troende.

Ta chansen att förändra arbetssättet nu!