Häglingehoppet i stöten – siktar på medalj

Till vardags bor Wictor Petersson i Malmö och tävlar för MAI.

Men resan inleddes för flera år sedan i trakterna kring Sösdala. Både hans bror och syster höll på med friidrott och ingången till idrotten kan tyckas given.

Men till en början var det faktiskt andra sporter som gällde.

– Jag var inte så imponerad av friidrott i början och ville hellre spela fotboll. Men det var en familjegrej att alla var med på tävlingarna och efter hand fastnade jag också, berättar Wictor Petersson.

– När jag sedan märkte att det gick bra blev det förstås ännu roligare, fortsätter han.

Precis som för alla friidrottare fick han tidigt pröva på flera olika grenar, men det dröjde inte länge förrän kastgrenarna fick första prioritet.

– Jag valde kula rätt snabbt, det passade mig bra och var roligast. Min grej helt enkelt, säger han.

Vi sammanstrålar med den lovande kastaren på Göingevallen i centrala Hässleholm. Göingevallen var Wictor Peterssons hemmaplan under första åren av karriären.

Men i takt med att åren och utvecklingen gått framåt har träningen krävt bättre förutsättningar.

– Jag har ju tränat i Malmö i flera år och pendlat flera timmar om dagen. I början gick det bra när jag bara tränade några dagar i veckan, men när dosen ökat fick vi se efter en annan lösning.

Just behovet av såväl fler träningspass som bättre träningsfaciliteter gjorde att han för ett par år sedan flyttade ner till en lägenhet i Malmö som han delar med sin friidrottande syster Marinda.

– Jag går på Idrottsgymnasiet på Swedbank Stadion i Malmö och träningsmöjligheterna där är klart bättre. Pendlingen hade dessutom tagit för mycket kraft, säger han.

Att flytta hemifrån i ung ålder verkar inte vara något som bekommit honom nämnvärt.

– Det var inga större problem. Att städa och laga mat är inte så svårt. Men det blev förstås en ganska stor omställning att flytta från landet in till stan. Men jag åker i regel hem på helgerna, berättar han.

Stundande JVM är inte Wictor Peterssons första stora mästerskap. Redan i fjol deltog han i UVM i Colombia, en erfarenhet han njöt i fulla drag av.

– Det var verkligen roligt i Colombia i fjol. En riktigt härlig upplevelse, säger han.

Känslan av att dra på sig den blågula landslagsdressen beskriver han också som något alldeles extra.

– Man får en bra känsla, man tänker att ”nu måste jag sköta mig”. Det blir en slags psykisk toppning, säger han med en viss stolthet i rösten.

När han nu åter får chansen, och äran, att dra på sig landslagsdressen igen är han taggad till tusen. Förberedelserna har varit i sin ordning och fokus har legat på att inte träna för tungt, utan mer explosivt, i kombination med att sova mycket och äta rätt.

– Man vill inte slösa energi inför ett mästerskap, säger han.

I mästerskapet ställer han upp i både kulstötning och diskus. Som utomstående kan måhända tanken om att avgränsa sig ytterligare för att öka möjligheten till framgång uppstå. Men han menar att grenarna inte konkurrerar med varandra, utan snarare tvärtom.

– Diskus och kula är inget som förstör för varandra. Teknikerna och grunderna är desamma för båda grenarna, så de gynnar snarare varandra, säger Wictor Petersson.

Som debutant i JVM-sammanhang vill han inte sätta några särskilda förväntningar eller mål inför mästerskapet. Men likväl erkänner han att vissa förhoppningar finns.

– Målet är ändå medalj, kanske ett brons, i både kula och diskus. Det finns några andra som är bra, men chansen borde finnas om allt klaffar, säger han.

Efter JVM hoppas Wictor Petersson härnäst att han ska kunna kvalificera sig för Finnkampen i september.

Men om han blickar ännu längre fram är det andra tävlingar som hägrar.

– OS är målet. 2020 går det i Tokyo och där kan jag förhoppningsvis vara med. Men 2024 vill jag definitivt vara på plats, säger han drömskt.

2024 är han 26 år gammal och vid den åldern hoppas han att karriären ska vara på topp.

– Då ska formen vara vässad och jag ska vara stor, tränad och duktig, säger han.

Men han känner ändå ingen stress att avancera förbi junioråldern och delta i seniortävlingar redan nu.

– Jag vill ta ut max av junioråren och göra bra resultat där, säger han.

JVM-hoppet ångrar inte att det blev friidrott i stället för fotboll. Snarare uppskattar han det faktum att han bara har ansvar för sig själv och sin egen prestation i sitt utövande.

– Jag gillar det individuella, att det just jag gör räknas. Det är jag som vinner och det är jag som förlorar.

– Det är faktiskt skönt att inte kunna skylla på någon annan, avslutar han.