Välavvägd ögonfägnad
Stilikon, häftigt konditionsstark dansös, tung feminist, socialt medveten välgörare och förstås mångfacetterad popdrottning med stort p. Allt dessa positivt klingande titlar kan sättas på Beyoncés visitkort. Synd bara att tjatigt otrohetsskvaller och ett handgripligt hissbråk med maken Jay-Z och syrran Solange i centrum tillåtits ta så stort plats på sistone. För att nu inte tala om allt idiotiskt konspirationsdravel som ständigt flödar på internet året om, dygnet runt.
Fast allt det där eländet var av allt att döma inget som de 46 000 i det utsålda Parken tog notis om. Den tämligen starkt kvinnodominerade publiken stöttade sin idol på ett sådant där ljudligt sätt som bara väldigt trogna fans kan göra genom hela den drygt två timmar långa konserten. En liten knyck med kroppen där, en konstpaus där eller ett bländvitt miljondollarleende som avslutning på en sång var allt som behövdes för att vrålen skulle anta i det närmaste orkanstyrka.
Vilket var fullt förståeligt. För hennes The Formation World Tourshow är verkligen en iögonfallande snygg, genomarbetad och påkostad skapelse med energin på topp från start till mål. Stjärnan är begåvad med en inramning som matchar både hennes status och talang, om man säger så. Det enda man skulle kunna ha en synpunkt på är att det musikaliska utförandet en så pass undanskymd plats rent visuellt. Band och kör har förvisats ut på sidorna på var sin liten plätt. Istället är det det själva showen där som mest ett tjugotal dansare både står för underhållningen och backningen av sångerskan, som är i centrum mest hela tiden. Energiskt förförande dansnummer, som Drunk in Love, poppigt uppspelta Daddy Lesson och enda Destiny's Child-lånet Survivor satte tonen för helheten. Något som väl var rätt väntat, får man väl säga.
Dock går det inte att komma ifrån att ögonfägnaden överträffade sångerna i vissa fall, en del av de minimalistisk funkiga alstren, typ inledande Formation och Yonce framstod ärligt talat som smått enahanda, och inte direkt som de starkaste i sångkatalogen. Helhetsbilden och framförandena var mer minnesvärda än själva låtarna med andra ord. I alla fall tidvis. Fast det fanns förstås flera tillfällen när Beyconé definitivt glänste mer än allt det glittrande utanpåverket. Som i stora soultryckaren 1+1, acapellaversionen av Love on Top och Crazy in Love, för kvällen iklädd en slags modern powerballadskrud, halvvägs innan den välbekanta upptempoversionen tog över.
Ironiskt nog handlade det alltså inte sällan om de lugnare sakerna som fick en att beröras och/eller dra mungiporna uppåt som mest. Det var då sångerskan kunde spela ut hela sitt vokala och känslomässiga register utan att behöva anpassa sig till de pumpande beatsen. Det var också då hennes tilltal tedde sig som mest genuint. Att sedan de dansanta numren utgjorde ryggraden i showen, som garanterade både tempot och partystämningen går inte att komma ifrån. Så på något sätt var det i slutänden en tillställning som tedde sig precis så välavvägd som man önskat sig på förhand.
