Po­pu­lister med skilda rötter

Nu­me­ra finns det in­vand­rings­kritiska po­pu­list­par­tier i alla de fyra stora nor­diska ländernas riks­dagar. Bara i Sve­ri­ge hålls de bor­ta från makten. Att par­tierna be­handlas olika har främst med par­tiernas olika rötter att göra. I den mång­å­rige Nordenjournalisten Bengt Lind­roths bok Väl­ja­rnas hämnd. Po­pu­lism och na­tio­na­lism i Norden (Carls­sons för­lag) ges en både bred och djup be­skrivning av ut­vecklingen.

Längst hi­sto­ria har po­pu­list­par­tierna i Fin­land, där Veik­ko Vennamo re­dan 1959 bil­dade Småbondepartiet, som se­nare by­tte namn till Lands­bygds­par­tiet. Vennamo var i op­po­si­tion mot pre­si­dent Kek­ko­nen och hade sin största fram­gång i pre­si­dent­valet 1968 där han fick 11,4 pro­cent av rösterna. När sonen Pek­ka tagit över par­ti­le­dar­skapet på 1980-talet kom Lands­bygds­par­tiet in i rege­ringen, men det blev bör­jan till slu­tet och 1995 gick Lands­bygds­par­tiet i kon­kurs.

Den sis­te par­ti­sek­re­te­ra­ren var Timo Soini, och han bil­dade snart ett nytt par­ti – Sannfinländarna. Tack vare per­son­vals­sy­stemet fick par­tiet ti­digt ett par le­da­möter i riks­dagen men först 2011 nåddes den stora fram­gången med 19,1 pro­cent av rösterna. Fyra år senare kom par­tiet in i rege­ringen. Par­tiet är främst ett par­ti mot eta­blis­se­manget, men in­vandrings­kri­tiken har så små­ning­om växt sig starkare.

I Dan­mark bil­dade Mo­gens Glist­rup 1972 Fremskridtspartiet med av­skaffad stat­lig skatt som hu­vud­krav. I va­let 1973 fick par­tiet chock­ar­tade 16 pro­cent, främst på be­kost­nad av Socialdemokraterna.

In­terna mot­sätt­ningar gjorde att par­tiet hade blyg­samma fram­gångar åren där­ef­ter, och 1990 ute­slöts grun­da­ren. Men fa­langerna fort­satte strida och 1995 bil­dade Pia Kjaers­gaard Dansk folkeparti. Då hade skatte­miss­nö­jet er­satts av in­vandrings­kri­tik som hu­vud­frå­ga.

”Rums­rena blir ni ald­rig” på­stod stats­mi­nis­ter Poul Ny­rup Rasmussen 1999, men 2001 bil­dade han rege­ring med Dansk folkeparti som stöd­par­ti och Kjaers­gaard fick mer in­flytande än hon kun­nat vänta sig. Ef­ter för­ra årets fram­gångs­rika val valde par­tiet att inte del­ta i rege­ringen. In­flytande har man ändå.

I Nor­ge bil­dade An­ders Lange 1973 An­ders Lang­es par­ti. Det kom in i Stor­tinget med fem pro­cent av rösterna men åkte ut när Lange dog.

Carl I Hagen tog över och ändrade namnet till Fram­stegs­par­ti­et. Så länge det var en ny­li­be­ral po­li­tik som fö­rdes fram gick det inte så bra, men när in­vandrings­kri­tik blev pro­fil­frå­gan växte par­tiet. Ef­ter det senaste va­let 2013 kom den nya par­ti­le­da­ren Siv Jenssen in i rege­ringen.

I Sve­ri­ge sak­nades länge ett po­pu­list­par­ti. Ny de­mo­kra­ti gjorde 1991 ett kort­li­vat för­sök. Sverigedemokraterna växte fram ur ra­sis­tiska Be­vara Sve­ri­ge svenskt och na­zis­tiska Nor­diska Riks­par­tiet. Först när Jim­mie Åkesson och ”de fyras gäng” tog makten i par­tiet lyc­kades det nå fram­gångar i val. In­vandrings­fi­ent­lig­het har från bör­jan varit par­tiets enda vik­tiga ­frå­ga.

I alla fyra par­tierna är nu­me­ra in­vandrings­kri­tik och EU-skep­sis kärnan. De har en kon­ser­va­tiv vär­de­grund men i väl­färds- och eko­no­miska frå­gor handlar det snarare om väns­ter­po­pu­lism.

Trots skilda rötter är de mer lika än olika.