Mer adhd-läkemedel speglar ett systemfel

För­skrivningen av adhd-lä­ke­me­del till unga har ökat ex­plo­sions­ar­tat. Två spe­cia­lister inom barn- och ung­doms­psy­kia­tri vill att sam­häl­let drar i bromsen och tittar på de egent­liga or­sakerna bak­om dia­gnosen. Ar­gu­menten är san­sade och högst re­le­vanta.

Dia­gnos­ti­seringen för adhd, At­ten­tion de­ficit hyperactivity disorder, börjar nu bli så om­fat­tan­de att det inte läng­re går att ig­no­rera. På DN Debatt (28/7) ges en bild av hur det inte borde vara men ty­värr har kommit att bli. För trots rå­dan­de kon­sen­sus om en fö­re­komst av adhd på to­talt cir­ka 5 pro­cent, är det nå­got som inte stämmer.

Lä­ke­me­del ska en­bart er­bjudas dem med me­del­svår el­ler svår adhd, en grupp som ut­gör cir­ka tre pro­cent. Trots det­ta ökade för­skrivningen med cir­ka 400 pro­cent un­der 2015. I ål­dern 10-17 år var det 5,2 pro­cent av poj­karna och 2,2 pro­cent av flic­korna som hade ett ut­tag av adhd-lä­ke­me­del.

Dia­gnosen, då den är rik­tig, gör att män­ni­skor för­står det egna be­te­en­det bätt­re, vil­ket gör att de ibland ock­så mår bätt­re då de bätt­re kan kon­trol­lera sig själva. Me­di­ci­nering ska dock all­tid vara en sis­ta ut­väg, men ty­värr verkar det ha blivit till allt­för van­ligt.

Att för­ringa adhd-me­di­cin som onö­dig vore dock olyck­ligt. Den gör livet ut­härd­ligt för dem som inte hittar an­dra lös­ningar. Men det får ald­rig bli en stan­dard­lös­ning. Det verkar det allt­för ofta ha blivit.