Värderingar är viktiga

De­batten om svenska vär­der­ingar som blossade upp ef­ter Almedalsveckan har, en­dast sla­gen av Po­ké­mon Go, blivit som­marens stora sam­tals­äm­ne. Men turerna på­minner om en domnad arm som man för­söker börja an­vända igen. Det är ovant och svårt med pre­ci­sionen när man gör nå­got för första gången på länge.

Just ”svenska” är ett ord som skavt för många. Är det en ny­vak­nad na­tio­na­lism på gång? Vi in­tar gär­na ett lite klu­vet för­håll­nings­sätt till den svenska ma­jo­ri­tets­kul­turens ex­i­stens och sär­art. Men som för­fat­ta­ren och folk­livs­fors­ka­ren Dan Korn fint be­skriver i en ny­pub­li­ce­rad essä (”Svensk kul­tur – en för­ut­sättning för in­teg­ra­tion”, Tim­bro 2016), ex­i­sterar den i högsta grad även om den är svår­de­fi­nie­rad. Den är i sig in­get in­teg­ra­tions­hin­der utan är tvärt­om nå­got som man be­höver er­känna och för­hålla sig till för att in­teg­ra­tion ska bli möj­lig.

Nu har det blivit gott om för­sök till klu­riga stopp­bollar i vär­derings­de­batten. De vär­der­ingar som man är ute ef­ter i Al­me­dals­talen är fak­tiskt inte unikt svenska. De är snarare ”mo­derna”, väs­ter­ländska el­ler nord­eu­ro­pe­iska, be­ro­en­de på hur nog­räk­nad man vill vara. Det är i och för sig sant. Men det är inte hel­ler myc­ket i svenska tra­fik­re­gler som är unikt för Sve­ri­ge. Vi kallar dem ändå för ”svenska”, trots de­ras bris­tan­de upp­fin­nings­ri­ke­dom. Så ser den språk­liga kon­ven­tionen ut.

Lik­som öd­mjukt vill an­dra in­flika att det finns många ex­em­pel på be­dröv­ligt be­teende och tas­kiga at­ti­tyder även i Sve­ri­ge och i det svenska. Skulle des­sa vär­der­ingar vara ett fö­re­dö­me?

Även det är i och för sig sant, men är att missa po­ängen. Vär­der­ingar ut­vecklas över tid. Från min barn­dom minns jag många tvek­samma be­te­en­den och at­ti­tyder som i dag, tack och lov, inte skulle ac­cep­teras läng­re. Vär­der­ingarna har ut­vecklats se­dan dess. De har inte bara blivit an­nor­lunda, utan blivit bätt­re, skulle vi vara be­redda att säga.

Det vågar vi säga när det handlar om att blicka till­ba­ka på oss själva. Vi löper näm­li­gen li­ten risk att hamna i bråk med 1950-tals svenskar år 2016.

Vär­derings­krockar i rummet är där­emot käns­ligare. Här ut­spelar sig kon­flikterna i våra lo­kal­sam­häl­len – de går un­der huden på oss och blir på rik­tigt. Då ryggar man.

Men är det le­gi­timt för po­li­ti­ker att tala om vär­der­ingar, heter näs­ta kraf­tigt skru­vade stopp­boll. Är inte det upp till den en­skilde? Staten ska nöja sig med att stifta lag.

Själv­klart, som om nå­gon skulle trott att staten med lag kan re­glera den en­skildes vär­der­ingar!

Gi­vet­vis kan man inte dik­tera den en­skilda in­di­videns vär­der­ingar. Och lika gi­vet är det att ett sam­häl­le präglas i grunden, står och faller med vil­ka vär­derings­möns­ter som är ut­bredda. Frå­gan är av av­gö­ran­de vikt.

Att staten för­söker främja vär­der­ingar som vårt sam­häl­le vilar på är där­för in­get nytt alls, även om de­batten nu kan ge det in­trycket. Re­dan i skol­lagens in­le­dan­de pa­ra­grafer fast­slås ex­em­pel­vis att sko­lan ska fostra eleverna i ”de grund­läg­gan­de de­mo­kra­tiska vär­der­ingar som det svenska sam­häl­let vilar på”.

Nej då, det är in­get brott att välja att hålla fast vid an­dra vär­der­ingar – men staten för­håller sig inte lik­gil­tig och ne­u­tral.