Till­ba­ka till me­del­tiden

För en tid se­dan be­stämde jag mig för att göra en bild­nings­re­sa. Inte en fy­sisk, men lit­te­rär. Att läsa verk av de största tän­ka­rna, och upp­täcka att de för­tvivlats av sam­ma pro­blem som vår sam­tid härjas av, skänker nå­gon form av lugn.

Re­san började med tåget över sundet till Köpenhamn, Nor­dens Paris och Sö­ren Kierkegaards 1800-tal. Kierkegaards mis­sion var att få män­ni­skan att välja, att göra åt­skill­nad: på gott och ont, på nu och förr, på sam­häl­let och in­di­viden.

Det stora som får män­ni­skan att nå sin fulla po­ten­ti­al ligger inte i en ob­jek­tiv san­ning – utan i var­je en­skild in­di­vids öde och eviga jakt på lycka och me­ning. Då­tidens unga in­tel­lek­tu­ella kun­de känna sig me­nings­lösa i en allt­mer glo­ba­li­serad värld där val­möj­lig­heterna blev oänd­liga, lik­som möj­lig­heterna till för­ändring.

Kierkegaards bud­skap är en­kelt: välj! Välj dig själv, hänge dig fullt och kasta dig ut i världen. Det är enda sättet att hitta sin inre driv­kraft, och det är den na­turen som är stor­heten i var­je män­ni­ska.

Nu har mer än hund­ra år gått och val­möj­lig­heterna är större än nå­gon­sin. Vi har ord­nat hela världen till spel­plats. In­ter­net och so­ci­ala me­di­er har kopplat sam­man våra med­ve­tan­den och suddat ut gränser som bara syns på kar­tor. Unga kan välja vad de vill, välja plats, välja mis­sion. Att för­ändra världen till det bätt­re har ald­rig varit lättare.

Visst är det fan­tas­tiska fram­steg? Med de för­ut­sätt­ningarna borde allt vi ser vara män­ni­skor som når sin fulla po­ten­ti­al, män­ni­skor som kan njuta och män­ni­skor som väljer lycka. Män­ni­skor som drivs av öp­pen­het, av vil­jan att för­söka för­stå sig själv och an­dra, att finna sin plats i världen som är mer glo­ba­li­serad och mång­fa­cet­te­rad än nå­gon­sin.

Men när alla val­möj­lig­heter finns och när var­je in­di­vid har möj­lig­het att välja har vissa istäl­let börjat se bak­åt. Den som yttrar en ofär­dig tan­ke el­ler in­tel­lek­tu­ellt ifrå­ga­sätter normer i sam­häl­let ut­sätts för en lynchmobb och tystas snabbt. Hat­dreven på Twit­ter och so­ci­ala me­di­er är var­dags­mat. Ibland räc­ker det med att ifrå­ga­sätta mjölk­kon­sum­tion, ha vän­ster­sym­pa­ti­er, jobba på Sve­ri­ges Radio el­ler vara kvin­na.

Ett ex­em­pel är det drev som ny­li­gen upp­stod mot rege­ringens skogs­ut­re­da­re Charlotta Ri­ber­dahl, ef­ter att hon vid ett se­mi­na­ri­um ut­tryckt en fi­lo­so­fisk tan­ke om ägan­de­rätt. Drevet ledde till hen­nes av­sked – och även om hon valde ett oge­nom­tänkt sätt att ut­trycka sina tankar var det en stor in­tel­lek­tu­ell för­lust.

Drevarna tyc­ks längta ef­ter me­del­tiden. Folk­mobben som brände häxor finns nu istäl­let på so­ci­ala me­di­er, och för med sig en lång svans av hat. Var­för? Av räds­la för en fort­satt glo­ba­li­serad värld, för ur­ba­ni­sering? En räds­la så stor att enda ut­vägen är att stänga med­ve­tan­det, sluta tänka och att be­trakta det in­tel­lek­tu­ella sam­talet som fi­en­den? Vem vet.

Jag re­ser till­ba­ka över sundet ef­ter att ha pas­se­rat gräns­kon­trollerna: check­point Löfven, check­point Kin­berg Batra. Jag tror att Kier­ke­ga­ard skulle vara myc­ket be­svi­ken över oss. Med alla val­möj­lig­heter som vi skapat oss. Kan­ske skulle han säga att det vik­tigaste val vi nu har fram­för oss är va­let att inte låta hat­dreven göra va­len åt oss.