Prata med killarna istället
Jag är inte så ofta ute på lokal nu för tiden. Ger definitivt inga signaler om önskade närmanden av det motsatta könet och jag har fyllt 50 år.
Så när det hände var min omedelbara reaktion att jag misstagit mig. Det var i kön till toaletten på stället jag var på som jag kände nåt som liknade en smekning över baken. I samma stund som det blev ledigt och jag slank in på toaletten hände det igen och nu fanns det ingen tvekan. Mannen bakom mig i kön stod och tog på mig som om det var den naturligaste sak i världen.
Efteråt visste jag inte om jag skulle garva eller bli förbannad. Men däremot visste jag vad jag borde ha gjort om jag inte blivit så överrumplad och obenägen att tro att det som hände verkligen hände.
En piruett med efterföljande lavett hade ju varit på sin plats. Minst.
Några veckor senare var jag ute och lyssnade på musik när jag kände att någon la en arm om mig och vände mig om för att se vem det var.
Det visade sig vara en helt främmande mansperson som när jag tittar undrande på honom konstaterade att ”jaha, jag var ju tjurig förstås”. Kunde man ju räkna ut. Antagligen borde jag ha fnittrat tacksamt åt uppmärksamheten.
Ingen av dessa två män var vare sig utländsk eller särskilt ung.
Debatten om mäns beteende gentemot kvinnor har varit i hetluften det senaste året och i dagarna genomfördes den festival som startade debatten. Efter ”We are Sthlm” förra året uppdagades att flera fall av sexuella övergrepp och tafsande i grupp hade ägt rum under festivalen och att det inte var första gången.
Av högst grumliga skäl hade detta inte rapporterats efter de rutiner som brott brukar redovisas av polisen till medier som, i de fall det finns ett nyhetsvärde, rapporterar om saken.
Debatten handlade delvis om att medier hade fått informationen men ändå valt att inte skriva. Här fanns olika förklaringar men det är rutin att brott som polisen inte bekräftar att de ägt rum sällan blir nyheter.
Men det stora problemet är varken medierapportering eller hur ofta dessa brott sker i större antal samtidigt. Problemet är mäns inställning till kvinnors kroppar.
Många av oss som har unga döttrar som vill gå på konsert eller festival får en klump i magen när vi försöker att inte begränsa våra ungdomar men ändå varna dem för vad som kan hända.
Det är helt vansinnigt men knappast något nytt att det är flickorna/kvinnorna det fokuseras på och inte männen/pojkarna.
Några kloka tjejer konstaterar just detta i ett inslag i SVT inför årets upplaga av ”We are Sthlm”.
”Varför pratar ni med oss? Prata med killarna istället!”.
Lyckligtvis har detta samtal påbörjats även mer offentligt. Män pratar om vikten av att föräldrar pratar med sina söner om det som händer och grundar för sunda värderingar om att var och en har rätt till sin kropp. Det kan tyckas vara en självklarhet men är det inte.
Dessutom är det beklämmande när pappor och andra män som insett det som många kvinnor försökt påtala i eviga tider blir bemötta med hån och förakt. Hyllningarna av dessa män kan förvisso anses lite överdrivna men att fler får insikt kan aldrig vara ett problem.
