Transsexuella Sandra
Sandra Beckman väntar på att genomgå en könskorrigering. – Min kropp och könsidentitet går inte ihop. Foto. Jörgen Johansson

Kampen för ett vanligt liv

hässleholm Redan som liten kände Sandra Beckman att hon tillhörde ett annat kön än sitt biologiska. Hon levde som kille tills hon var 32 år. Nu kämpar hon för ett värdigt liv som kvinna.

Men fyrkantig byråkrati gör att hon inte behandlas schysst och rättvist.
– Jag diskrimineras av sjukvården, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och omsorgen. De fokuserar bara på könskorrigering när jag bara vill ha hjälp med att få hjälp med en praktikplats, eller ett lämpligt arbete, säger Sandra Beckman.
Det är tio år sedan hon kom ut på riktigt som kvinna. De åren har varit en lång kamp för Sandra till ett normalt liv.
– Ett normalt liv för mig är att ha ett jobb, känna mig delaktig i samhället och trötthet i veckoslutet efter en arbetsvecka.

Hon väntar på att genomgå den sista delen i sin könskorrigering till kvinna. Men innan det blir aktuellt med operation måste hon gå ner i vikt ytterligare 15 kilo.
– Hittills har jag gått ner nästan 50 kilo. Det låter kanske konstigt i en del öron, men för mig har det varit en kamp att nå mitt mål, eftersom jag har svårt att uppbringa tillräckligt med energi när jag inte möts av förståelse för mina behov i omsorgen, säger Sandra Beckman.

I nästan hela sitt vuxna liv har hon flyttat runt mellan olika orter. Hon säger att hon har flytt från sitt eget psykiska illamående.
– När jag berättade för min pappa att jag identifierade mig som kvinna, bröt han kontakten. Min mamma försvann ur mitt liv när jag var liten. Jag hade inga vänner och har väl aldrig haft några riktiga vänner, bortsett från en del kortare relationer med män, berättar Sandra.
Hon är född i fel kön. Kropp och könsidentitet går inte ihop. Puberteten var plågsam. När hennes jämnåriga klasskamrater dejtade killar och tjejer, gick på fester och stack iväg på festivaler, var Sandra ensam och fånge i sitt eget liv.

Handläggarna hon möter har aldrig varit otrevliga, eller bemött henne på ett dåligt eller direkt fördomsfullt sätt.
– Men de är otrygga och osäkra i hur de ska hjälpa mig. De återkommer ständigt till min förestående könskorrigering. Därmed är jag ett sjukdomsfall och faller inom segmentet för hjälp och stöd till en plats på arbetsmarknaden. Jag får inte en chans att visa att jag inte är bara ett kön, utan en människa som alla andra. Min könsidentifiering är egentligen en icke-fråga, precis som alla människors sexuella läggningar, menar Sandra Beckman.

Hon lever på sjukersättning sedan en längre tid.
– Då strök de mig från arbetsförmedlingen. Jag är bara 42 år och ser mig som en resurs. Jag behöver coachning för att komma på rätt spår. Jag är beredd att göra mycket för en praktikplats, eller ett jobb inom barn- eller äldreomsorgen. Det är fel att skattepengar ska användas så här. Jag kan ju bidra.
Sandra Beckman har satt upp ett veckoschema med dagliga aktiviteter, för att som hon säger, inte bli tokig av att vara utan socialt sammanhang.
– Jag äter på bestämda tider, går promenader och gör andra aktiviteter. Jag vill ha struktur och fasta tider.

Veckans ibladningar