Varthän nu för SD

Det är en mycket intressant tid för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson höll för första gången sommartal till ett Sverige som mer eller mindre styrs med SD-politik, men utan SD. Regeringen och oppositionspartierna förutom Vänsterpartiet och Centerpartiet låter mer och mer lika Sverigedemokraterna i retoriken, samtidigt som SD krymper. Moderaternas och socialdemokraternas kovändningar i flyktingfrågan har lockat tillbaka väljare, vilket är ett klassiskt problem för missnöjespartier, som ofta krymper när deras hjärtefrågor hamnar på övriga partiers agenda.

Vad är SD:s väg framåt? Att arbeta på en regeringsduglig image, eller försöka behålla sin särställning? Många förväntade sig nog att Jimmie Åkesson skulle försöka uppvakta framtida möjliga regeringspartners med en mer sansad stil. Frågan är om det blev så.

Att endast Åkesson talar sanning är ett av anhängarnas vanligaste påståenden kring SD:s politik. Hade han det, vore det ett välkommet tillskott i svensk politik. Men Åkesson säger en sanning, inte ”sanningen” i bestämd form. Fixeringen vid flyktingar som kriminella samhällsomstörtare är alltför stor. Det är till exempel inte uteslutande invandrare som ertappas med att tafsa på kvinnor. Om man lyssnar på SD skulle man dock kunna tro att om man bara kastar ut invandrarna skulle problemet löst en gång för alla. Våld mot kvinnor och bristande på respekt för kvinnors rätt till sina kroppar är ett gammalt problem utan lätt lösning. Man ska kunna tala om den etniska aspekten, men att strunta i andra delförklaringar är inte att tala sanning.

Åkesson verkar ta tagit ett blad ur Donald Trumps bok. Tomas Tobé var en lort, Stefan Löfven en svikare. Man kan dock betänka att Trumpmetoden inte varit så framgångsrik. Åkesson stärker nog de redan frälsta på det viset snarare än att locka nya väljare. Om Åkesson vill utstråla regeringsduglighet har han en del att fundera över. Martina Jarminder