Yttranden och yttrandefrihet
Troll ägnar sig åt något mellan aggressiv argumentationsteknik, vuxenmobbning och olaga hot. Vissa kallar sig frivilligt för troll och tycker det är roligt att trakassera. De är enligt en uppskattning ca 5 procent av det totala antalet internetanvändare. Många har psykiska problem och empatistörningar. Kända troll är ofta politiska och sig tillhör ”alternativhöger” i någon form.
Det är begripligt att troll fascinerar: vad driver den som tycker att det roligaste eller viktigaste som finns är att sabba för andra? Barnsligheten i att lägga sin tid på att provocera över internet är intressant, eftersom det ofta rör sig om vuxna människor.
Skribenten Laurie Penny försökte reda på vad som drev dem genom att lära känna ”trollkungen” Milo Yiannopolous och genom honom några andra världskända troll, som den professionella kvinnohataren Rhoosh V. I en briljant text beskrev hon hur hon upptäckte att det fanns två sorters troll: troende och opportunister. Rhoosh V hör till de förstnämnda. Hon beskriver honom som en arg, bitter man som uppriktigt tror att män är överlägsna och att jämställdhet innebär slutet för samhället som vi känner det. Yiannopolous, som blivit utkastad från Twitter, bland annat för att ha uppmuntrat en rasistisk lynchmobb mot komikern Leslie Jones, tillhör enligt henne opportunisterna. Han har genom trollandet hittat en plattform där han kan få maximal genomslagskraft bland de som känner sig marginaliserade, som konservativa vita män. Han är nära involverad med Trumpkampanjen.
Penny bekräftar misstanken att troll trots vad de själva hävdar inte är intresserade av yttrandefrihet. De förstår inte hur den fungerar eller dess begränsningar. Trollen vill ha rätten att mobba familjer till dödsoffer eller använda rasistiska förolämpningar. De verkar faktiskt inte veta att hetslagstiftning och annat har satt gränser.
En annan fråga är om de självutnämnda sanningssägarna förstår att de skulle bli huvudmåltavla om man avskaffade den politiska korrekthet de avskyr? De flesta föraktar troll och deras jakt på kontrovers. Anledningen till att man inte spyr hat, kritiserar deras utseende eller IQ, hånar deras ofta förekommande stavfel och brist på argumentationsteknik är den politiska korrektheten, som påbjuder att man inte alltid kastar ur sig det värsta och elakaste man tänker.
Skribenten Joel Stein äter lunch med sitt troll, som visar sig vara en kvinnlig komiker med alkoholproblem. En del av provokationerna mot skribenten sker under berusning, förklarar hon.
Jag är tveksam till om det är skribenters plikt att välja ut läsare som är särskilt otrevliga för positiv särbehandling. Att trollande lönar sig är det som förstört sociala medier som debattforum. I Pennys text om Milo är det något annat som fastnade mer än det högerpopulistiska tivolit som skildras: att trollande har spridit sig till seriösa debattörer. En journalist från brittiska The Spectator ber om ursäkt för att han låtit som ett troll på Twitter. Han trodde att det skulle vara så. Det är ett tecken på bristande professionalism att inte förstå skillnaden, men färre och färre gör det, eftersom trollning lönar sig. Det får vi ta på oss som samhälle.
