Kent Wisti, präst, konstnär och satiriker, är bland annat aktuell med utställningen Kyss i S:t Petri kyrka i Malmö. Foto: Anna Lindblom

Präst med vass penna utmanar alla gränser

Som tecknare paketerar Kent Wisti politik och filosofi i bitsk satirkostym. Som präst vill han sprida tröst i människors mörker, och göra kyrkan till en plats där de kan känna sig hemma även om de inte tror att Jesus gick på vattnet. Som han själv uttrycker saken:
– Tro är inget besiktningsprotokoll.

Uppväxten i lilla småländska Älmhult präglades av politik snarare än religion. Det politiska engagemanget, som hunnit bli både djupt och äkta redan då han som tolvåring gick med i SSU, kom i hög grad från hemmiljön.
– Jag växte upp i ett typiskt socialdemokratiskt arbetarklasshem; mamma var vårdbiträde på natten, pappa gravstensgravör. Vi pratade rätt mycket om samhällsfrågor och politik hemma. Jag utvecklade någon sorts rättvisepatos.
Engagemanget göddes också av tidsandan.
– Ja, det var ju någon form av brytpunkt just i den vevan. Något slags uppluckring av det som varit, och en ganska svartvit polarisering i den svenska debatten som underlättade för en tolvåring att förstå saker och ting.
Den politiska banan blev emellertid kort.
– Ja, när man så småningom förväntades börja göra någon sorts politisk karriär hoppade jag av. Jag var 17 år gammal då, tror jag. Det blev för mycket vassa armbågar, helt plötsligt.
Han betonar att avhoppet inte var särskilt dramatiskt.
– Nej, absolut inte. Jag ställde bara inte upp till omval. Och det var fina blommor och varma kramar när jag slutade. Inga konstigheter.
Efter gymnasiet började han på KV Konstskola i Göteborg. Ritandet har alltid funnits där, som en lika naturlig del av livet som att äta och sova.
– Jag slutade aldrig rita när jag var barn. Det är det som är knepet. Alla barn ritar. All barn har en kreativitet. Jag gjorde gubbar och installationer redan då, och håller fortfarande på.
Någon uttalad plan om att bli konstnär hade han egentligen inte. Han funkar inte så, förklarar han.
– Jag har tydliga drivkrafter, och tydliga bilder av vem jag är och vad jag är ämnad till. Men jag tänker ganska lite på vad jag vill, rent konkret. Jag liksom bara… hamnar.
Och efter konstskolan hamnade han alltså i prästyrket. Han kommer inte från något troende hem, men åren i kyrkans barnkör bidrog till någon sorts okomplicerad barnatro, och till en känsla av kyrkan som en trygg och självklar plats.
– Jag hade länge tänkt att jag kanske skulle bli präst, men jag såg framför mig att det skulle ske betydligt senare i livet. När jag var 40 år och hade skägg och var klok, haha.
Men så råkade han titta på TV3-programmet En präst i natten.
– Det var ett jättekonstigt program, men prästen som ledde det, Lars Collmar, är en sådan där människa som kommit att betyda jättemycket för mig, trots att vi aldrig har träffats. Han har en så oerhört djupt grundad teologi, och ett så oerhört lekfullt förhållande till tro och kyrka.
Så Kent Wisti började på prästutbildningen, och kände genast att han hittat rätt.
– Ja, jag tyckte om det. Min tro fördjupades under studietiden.
Lika lyckosamt blev året som pastorsadjunkt, med placering i Möllevången-Sofielunds församling i Malmö.
– Det var en fantastisk tid, främst tack vare kollegorna och kyrkoherde Maj-Lis Ekendahl. De förstod precis vad en pastorsadjunkt behöver få.

Nämligen?
– En enorm boost. Man behöver få veta att man är jättebra. Att det finns möjligheter att utveckla sina idéer och sin prästroll. Jag vet de som tvärtom har hamnat på helt fel ställe, och känt sig små och nedtryckta. Vissa av dem har lämnat yrket direkt. Så jag hade verkligen jättetur.
Sedan blev han studentpräst vid Malmö högskola.
– Tjänsten bara råkade dyka upp just då.
Ännu en gynnsam slump, skulle det visa sig.
– Jag har alltid känt mig trygg med att prata om kyrkliga saker i sekulära sammanhang, och möta den bild folk har av kyrkan.

Vad är det för bild?
– Att kyrkan är dogmatisk. Att tro är något väldigt… platt. Att Gud är en gubbe som sitter på ett moln. Det där är väldigt intressant. Om man frågar folk om de har en tro svarar en stor andel ja, samtidigt som de ofta gör just det där tillägget. Att de inte tror på en gubbe på ett moln.
Vilket, påpekar Kent Wisti, inte heller kyrkan gör.
– Den gudsbilden existerar över huvud taget inte i kyrkan, och har aldrig gjort. Det är förstås kyrkans eget fel att det har blivit såhär. Här finns ett enormt kommunikationsproblem att lösa.
Och det är inte det enda kyrkan borde bli bättre på att kommunicera till omvärlden, tycker Kent Wisti. Folk har, menar han, en idé om kristen tro som smal och fyrkantig, medan den i själva verket är både rymlig och formbar.
– Tro är inget besiktningsprotokoll. Man måste inte fylla i ett formulär. ”Jag tror att Jesus gick på vattnet, check.” Och så måste man ha minst fem av åtta rätt för att kunna kalla sig kristen. Så funkar det inte alls.
Man ska hålla Bibeln för helig, betonar han, samtidigt som den ska hanteras med förnuft.
– Man ska inte missta den för Gröngölingsboken, du vet den där som knattarna använder för att slå upp en lösning på varje otänkbart problem. Då blir den rent livsfarlig. Den är skriven utifrån stor erfarenhet av det gudomliga, men den är trots allt skriven av människor, utifrån deras tids spelfält. Den måste läsas med självdistans och ödmjukhet.
Och heligheten, påpekar han, finns även på många andra håll än just i den heliga skrift.
– En dikt av Pär Lagerkvist kan vara precis lika helig, och en teckning av en tvååring. Det vore skönt om vi kunde släppa lite på gränserna.
Vilket är precis vad han själv gör i rollen som satirtecknare. Här får han utlopp för den politiska låga som aldrig har slocknat, samtidigt som han får ägna sig åt den konst han heller aldrig tappat kontakten med.
– Det där började faktiskt också av en slump. Jag laddade ner en app på min mobil, det var väl tre, fyra år sedan, som gjorde att jag kunde lägga in text i bilder. Först la jag bara ut bilderna till mina kompisar på Facebook, men sedan rullade det på.
Hans bilder är numera flitigt delade i sociala medier, och förra hösten blev han kontaktad av Placenta förlag som ville samla dem i en bok. Den har just landat på bokhandelsdiskarna.
Bilderna är sepiatonade, och föreställer nästan alltid ett mer eller mindre groteskt mansansikte bredvid slagkraftiga formuleringar som ibland är tydligt politiska (”För den vars enda verktyg är ett järnrör blir alla problem invandrare”), ibland underfundigt skojfriska i största allmänhet (”Det är inte jag som är omogen, det är du som är en bajskorv”).

Du sticker ut näsan rejält. Har du någon gång dragit på dig hatare?
– Hela tiden. Men man vänjer sig. Och det hade kunnat vara mycket värre. Jag är en vit, medelålders, heterosexuell medelklassman. Jag förväntas uttrycka mina åsikter. Jag har ett tolkningsföreträde. Hade jag varit exempelvis kvinna hade det nog sett väldigt annorlunda ut.
Men som det nu är får han betydligt mer ros än ris.
– Jag får höra saker som att jag ger folk tröst. Att jag ger dem anledning att kämpa vidare. Det är förstås jätteroligt.
Han har, efter åren som studentpräst vid Malmö högskola, tillbringat ett par år som församlingspräst i Limhamn, men återvänder i oktober till akademin.
– Ja, jag och min kollega Maria Bergius har fått uppdraget att bygga om universitetskyrkans verksamhet från scratch. Det ska bli jätteroligt.
Har du någon bild av vad det är ni ska bygga?
– Nej. Som jag sa. Jag funkar inte så. Tänker inte så. Vi ska… hamna! Någonstans. Var får vi se. Men det kommer att hända spännande saker.
Anna Lindblom
Namn: Kent Wisti
Ålder: 44
Bor: Lund
Familj: Fru och tre barn
Gör: Församlingspräst i Limhamn. Tillträder i oktober en tjänst som präst vid Universitetskyrkan i Malmö.
Aktuell: Dels med satirteckningsboken ”I det här jävla landet” (Placenta förlag), dels med vandringsutställningen Kyss (just nu i Petrikyrkan i Malmö) där han tillsammans med skribenten Maria Küchen har tolkat berättelserna i Höga visan. ”Höga visan sticker ut i Bibeln genom att vara väldigt genuspolitisk. Där finns ingen heteronormativitet, och ingen patriarkal könsmaktsordning. Den handlar om ett älskande par, men man är inte alltid säker på vem som är vem.”

×