Kristina Sundquists forskning har i hög grad fokuserat på varför boende i socialt utsatta områden har så mycket sämre hälsa än människor i socialt starka områden. Foto: Anna Lindblom

Boendemiljön påverkar hälsa på många sätt

Kristina Sundquist vet hur det känns att berätta sin adress – och genast avfärdas som lite mindre värd. De egna erfarenheterna av att bo i en Stockholmsförort med låg status har sporrat henne i den forskning där hon försöker luska ut varför invånare i socialt utsatta områden i högre grad drabbas av sjukdom och ohälsa.

Att Kristina Sundquist, som föddes i Bulgariens huvudstad Sofia, hamnade i Sverige berodde på att fadern längtade efter att vidga sina vyer som professionell violinist.
– Han hade två erbjudanden att välja mellan, ett från Etiopien och ett från Sverige.
Valet föll alltså på det sistnämnda, och Kristina Sundquist kom att växa upp i Västerås.
Barndomen präglades först och främst av ett stort intresse för skolan.
– Jag tyckte att det var roligt att lära mig saker. Och så fick jag redan från början en väldigt bra lärare. Plus att skolmiljön var väldigt behaglig. Det var tyst i klassen, skönt och vilsamt. Inte alls som det ser ut i många skolor i dag.
Läkaryrket fick hon i hög grad med sig hemifrån. Modern var barnpsykiater, och den styvfar som efter föräldrarnas skilsmässa kom att bli som hennes ”riktiga pappa” var barnläkare.
– De satt ofta och diskuterade hur man skulle utreda olika särskilt knepiga fall, och jag tyckte att det var intressant. Lite som detektivarbete.
Hon var inne på att bli jurist också, ett tag.
– Jag hade en bild av att jag skulle jobba med att ge upprättelse åt oskyldiga personer. Men har du tänkt på att du måste försvara skyldiga personer också, frågade en klasskompis en dag. Det hade jag faktiskt inte.
Så hon blev alltså läkare. Sin första tjänst fick hon på vårdcentralen i lilla västmanländska Köping.
– Det var ett helt underbart ställe att jobba på. Vårdcentralen och sjukhuset låg mitt emot varandra, så på lunchen hade man möjlighet att ställa frågor till specialisterna från gynekologen, kirurgen eller öron-näsa-hals, om man hade något extra klurigt fall. Det var ett väldigt effektivt sätt att arbeta på.
Hon tillbringade en period på just öron-näsa-hals också (”folk var fantastiskt trevliga där, och jag trivdes jättebra”) innan hon begav sig till Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, där hon fått ett vikariat som underläkare.
– Jag kände att jag ville testa något lite större.
Kristina Sundquist och hennes dåvarande make köpte ett radhus i Skärholmen.
– Jag älskade det där huset, och vi hade en underbar utsikt över Mälaren.
Att Skärholmen är en invandrartät förort med hög arbetslöshet och låg medelinkomst var inget hon över huvud taget reflekterade över när hon köpte huset. Men det gjorde hennes kollegor, i synnerhet under hennes tid som ST-läkare.
– Som ST-läkare rör du dig genom organisationen, möter ständigt nya människor och får ständigt frågan om var du bor. Skärholmen, svarade jag. Och då avstannade samtalet.

Varför då?
– Om jag ska vara helt uppriktig: För att det fanns en snobbism. En nedlåtande attityd om att en person som bodde på en viss adress automatiskt stod lägre i rang. Inte bland alla, måste jag förstås betona. Men bland vissa. Bland ganska många.

Och vad gjorde det med dig?
– Jag blev förbannad. Jävligt arg. Och ledsen. Jag ville bli bedömd utifrån min kompetens och min personlighet. Inte utifrån min bostadsort.
När hon så småningom bestämde sig för att börja doktorera (”mina tre barn hade hunnit blir lite större, och jag kände att jag behövde en ny utmaning i livet”) plockade hon fram sina erfarenheter.
– Ja, mina upplevelser av att vara sämre sedd för att jag bodde på fel adress blev min drivkraft. Om man hela tiden går omkring och mår dåligt över att andra ser ner på en, vad får det för konsekvenser för hälsan? Det ville jag ta reda på.
I sin doktorsavhandling ställde hon sig frågan om det fanns något samband mellan vilken typ av bostadsområde man lever i, och hur benägen man är att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom. Sambandet (även när man tvättat bort faktorer som inkomst, utbildning och rökning) var glasklart. Ju ”sämre” adress, desto större risk för sjukdom.
– Jag blev faktiskt jätteförvånad över att det var så väldigt kraftfulla överrisker.
Efter disputationen 2003 har karriären gått i raketfart. Hon blev docent 2005, och professor 2007. Till Malmö kom hon 2010, när man utlyste en professur som passade hennes specialistinriktning.
– Jag är inte uppfostrad att lyfta fram mig själv men ja, jag har gjort en väldigt snabb karriär. Och jag har insett att det är viktigt att jag faktiskt berättar det, för att inspirera andra kvinnor.
Hon har, även efter disputationen, fortsatt att vrida och vända på det här med boendemiljö och hälsa. Hittat punkt efter punkt där människor i områden med låg socioekonomisk status är hårdare drabbade.
– Det gäller psykiatriska diagnoser, för tidig födsel, astma, KOL, ja i stort sett vilken diagnos som helst.
Nästa steg har varit att försöka förklara vad det egentligen beror på.
– I USA finns en teoribildning om att det handlar om dålig service. Att boende i de här områdena saknar tillgång till exempelvis vård och butiker där man kan få tag i frukt och grönt. Sådana saker.
Den teorin är inte överförbar till svenska förhållanden, har Kristina Sundquist kunnat visa.
– De fattiga områdena i Sverige har, till skillnaden från i England och USA, fler bibliotek, fler vårdcentraler och fler simhallar än andra områden. Så vi fick leta vidare.
Hon har även kunnat utesluta att frekvensen av snabbmatsställen och barer (som även den är extra hög i utsatta områden) har något effekt på hälsan, liksom att olika områdens ”promenadvänlighet” skulle spela roll.
Så vad handlar det om? Kan det helt enkelt vara så att människor i områden med hög kriminalitet och hög arbetslöshet känner större oro och mindre framtidstro, och att det på något vis spiller över på deras fysiska hälsa?
– Ja, jag börjar tro det. Det är belagt att det finns ett samband mellan att må dåligt psykiskt och att drabbas av exempelvis hjärt- och kärlsjukdom, och jag tror att det är där någonstans sanningen finns.
Kristina Sundquist kallar problematiken för ”en av de viktigaste jämlikhetsfrågorna i Sverige” och ”en ödesfråga”.
– Jag möter detta även i mitt arbete på en vårdcentral här i Malmö. Effekterna av trångboddheten, till exempel. Jag behandlade en tioårig flicka med buksmärtor. Det visade sig att det bodde så många människor i hennes lägenhet att hon inte kunde gå på toaletten när hon behövde.
Så vad gör man? Kristina Sundquist har inget bra svar.
– Arbetslösheten är överväldigande i de här områdena. Människor måste få en meningsfull sysselsättning, och vi måste börja diskutera hur det ska gå till. Det är ett enormt problem, och jag kan inte påstå att jag har någon lösning.
Att våga ta krafttag mot den lilla minoritet som sprider skräck omkring sig är en annan nyckelfråga, menar hon.
– Det rör sig om ett mycket litet antal individer, enligt polisen. Gör något åt kriminaliteten. Öka tryggheten.
Namn: Kristina Sundquist
Ålder: 51
Familj: Man och tre barn
Gör: Professor i allmänmedicin vid Centrum för Primärvårdsforskning vid Clinical Research Center (CRC) i Malmö
Bor: Centrala Malmö
Aktuell: CRC är Lunds universitets medicinska fakultets mötesplats för medicinsk undervisning, forskning och sjukvård på sjukhusområdet i Malmö. CRC fyller tio år nu i höst.
På fritiden: ”Jag håller på med gevärsskytte i Malmö Skyttegille. Det var en slump, som allt annat. Jag fick mer tid över när barnen blev större, och då kom jag att tänka på att vi hade två idrottsdagar när jag gick i gymnasiet, när vi fick prova att skjuta med luftgevär. jag tyckte att det var jättekul, och fick för mig att testa om jag fortfarande tyckte likadant. Och det gjorde jag. Jag älskar känslan av totalt fokus, och total harmoni, när man fokuserar på målet. Det är verkligen mindfulness. Och träffar man mitt i prick blir det ännu roligare.”
Övrigt: ”Utöver min forskning kring boendemiljö vill jag gärna nämna ett stort kliniskt projekt om förmaksflimmer som jag har lett. Patienter med förmaksflimmer löper en kraftigt ökad risk att drabbas av stroke. Ändå får bara 42 procent av dem blodförtunnande medel. Region Skåne har varit i framkant inom det här området. Tack vare det här projektet, där vi har sökt upp alla patienter med flimmer och kontrollerat om de fått behandling, har vi fått upp siffran till nästan 80 procent (vilket är maxnivån eftersom en del inte tål behandlingen). Det här är forskning som verkligen gör skillnad, som kommer att rädda liv och spara mänskligt lidande, och jag är väldigt glad över att ha fått leda det arbetet.”

×