Kluvet parti med alltför dålig krishantering
De senaste dagarna har Liberalerna, som fram till för ett år sedan hette Folkpartiet, ägnat sig åt att diskutera om Birgitta Ohlsson kan vara kvar i partiledningen sedan hon offentligt gått emot partiledaren Jan Björklund i två aktuella frågor.
Det extra gruppmöte som L:s riksdagsgrupp höll i onsdags liknade hon vid att sitta i en torktumlare. En annan deltagare kallade aktiviteten för mobbning.
I botten ligger en framtida partiledarstrid. Inför det senaste riksdagsvalet visade det sig att Birgitta Ohlsson är populärare än Jan Björklund i partiet, åtminstone i Stockholm. Hon fick fler röster i det interna provvalet. Det var naturligtvis inte roligt för partiledaren.
Det finns också politiska skillnader i botten. Björklund står ju för en ”batongliberalism”, medan Ohlsson åtminstone delvis är mer socialliberal. Hon var motståndare till FRA-lagen men lade till slut ned sin röst, hon röstade mot den nya asyllagstiftningen i våras och gick nu emot Björklunds utspel om att begränsa religiösa friskolor.
Den tidigare folkpartiledaren Gunnar Helén förklarade ”att vara liberal är att vara kluven”. Det har besannats många gånger.
Birgitta Ohlsson klarade sig från att avsättas efter att ha fått stöd från många etablerade liberaler utanför riksdagsgruppen. Men hennes öppna konfrontation med Björklund kan ha gjort henne omöjlig som samlande namn som efterträdare till honom.
Har L råd med en personstrid så nära fyraprocent?
Yngve Sunesson