Magnus Björn-Bentzen har älskat sitt Lund ända sedan barndomen på ”Vilda Väster”. I sin podcast hyllar han ”de okända Lundaborna som inte syns men finns ändå”. Foto: Anna Lindblom
Magnus Björn-Bentzen har närt en dröm om att bli ”radiopratare” ända sedan han var ung. Nu har drömmen blivit verklighet. Foto: Anna Lindblom
Magnus Björn-Bentzen. Foto: Anna Lindblom

Polis förverkligar sin dröm att prata i radio

Polispoddare. Magnus Björn-Bentzen är polisen som förverkligat drömmen om att bli radiopratare. I sin podcast hyllar han hemstadens mer eller mindre okända profiler. Och snart ska kan kanske bli Sveriges första polispoddare på arbetstid.

Han växte upp i den del av Lund som av vissa kallats ”Vilda Väster”, i alla fall när Magnus Björn-Bentzen var liten och stadsdelen hade rykte om sig att vara Lunds hårdaste hörn.
– Så fort man hörde en moped la man benen på ryggen för att inte riskera att få stryk, haha.
Själv deltog han inte i buset.
– Jag var en rätt timid och räddhågsen typ.
Utom på roliga timmen.
– Ja, det var enda gången jag tog plats. Humor var min grej. Magnus och Brasse. Hasse och Tage. Där fann jag mycket tröst.
En annan viktig källa till både tröst och trygghet var farmor. Hemma hos henne, i lilla Hönsinge utanför Anderslöv, rådde ordning och reda, samtidigt som värmen flödade.
– Hon var så himla snäll. Hon hade statarbakgrund, och hade verkligen upplevt ett och annat i livet. Hon har varit min ledstjärna i mångt och mycket.
Efter studenten (han gick ekonomisk linje för att han lydde sin syokonsulent) tillbringade han ganska många år som butiksanställd.
– Det var en bra skola. Jag lärde mig att möta människor.
Att plugga vidare var egentligen inget han övervägde, förrän hans dåvarande flickvän övertalade honom att ge det akademiska livet en chans. Och den vetenskapliga grundkurs med vilken han inledde sina universitetsstudier gav blodad tand.
– Att börja läsa gjorde en hel del med mig. Plötsligt började jag reflektera över saker. Jag fick andra värderingar, andra åsikter. Jag började läsa andra sidor i tidningen! Plötsligt såg jag värdet i ledarsidan, och dess reflektioner kring världen.
Han nosade ett tag på möjligheten att bli systemvetare, innan han slutligen fastnade för fritidspedagog. Redan under utbildningen extraknäckte han på Råby ungdomshem, där han sedan fick jobb.
På Råby bor tonåringar ”med allvarlig beteendeproblematik”, som det står på deras hemsida. Varför söker man sig till en sådan miljö?
– För att man vill göra någon sorts skillnad för de här ganska trasiga ungdomarna. Finnas i deras liv som en bra vuxen förebild.
Han trivdes, men vid 36 års ålder bestämde han sig för att byta bana.
– Jobbet kändes karriärmässigt stängt, på längre sikt. Man kunde bli behandlingsassistent eller avdelningsföreståndare, men något annat fanns liksom inte.
Han var inte ensam om att fundera i banor av att söka sig vidare. Plötsligt uppstod en trend bland kollegorna:
– Alla sökte till polisskolan. På bara ett par år var det tio personer som blev poliser.
Och Magnus Björn-Bentzen hakade på.
– Det var absolut inte så att det här med att bli polis hade varit någon sorts dröm för mig. Men nu började jag tänka att tja, det kan nog vara ett rätt bra jobb.
Redan under utbildningstiden växte insikten om vilken sorts polis han ville bli.
– Närpolis. Jag ville inte jobba ingripande, eller utredande. Jag ville vara synlig i staden. Bygga relationer.
Och så blev det. Det där med relationsbyggande är något han ständigt återkommer till.
– Det är A och O. Att finnas där. På plats. Synas. Det är ju det människor säger när man frågar vad de vill att polisen ska göra. Och det är ett extremt effektivt sätt att jobba. Jag har gripit betydligt fler människor när jag har jobbat som cyklande närpolis, än under mina helgpass i radiobil.
Att vara synlig bland människor innebär numera inte bara att röra sig ute på gatan. Magnus Björn-Bentzen har under de senaste åren lagt ner mycket jobb på att ”bygga relationer” via sociala medier.
– Vi ska vara där människor är, och de är på Facebook, sammanfattar han.
Att hitta rätt tonläge när man representerar en myndighet i sociala medier är en konst.
– Det gäller att hitta mixen. Vi får inte tappa uppgiften, allvaret. Syftet med vår närvaro är ju att sprida information, söka vittnen. Samtidigt måste man ha humor och bjuda på sig själv. Vi var ett väldigt kreativt gäng som jobbade med Facebook, och som lyckades twista till det på rätt sätt.
Vissa jublade. Andra gjorde det inte.
– Nej, det är inte alla som uppskattar när det skojas för skattebetalarnas pengar, så att säga.
Ett missnöje som ju sociala medier erbjuder goda möjligheter att ventilera. Att hantera kommentarsfälten är ett grannlaga jobb, och tidskrävande, vilket är ett av skälen till att Magnus Björn-Bentzen valt att flytta sitt fokus till den något mindre kommentarstäta plattformen Instagram. För även om folk har rätt att säga sin åsikt finns det gränser, betonar han.
– Det är som när någon har sprejat på en polisbil. Det skulle ju ge helt fel signaler att köra omkring med en nedsprejad bil, så då kör man till garaget och byter.
Han älskar livet som polis i allmänhet, och livet som närpolis i synnerhet (”jag har fortfarande inte hittat något som är roligare”) men det finns alltså en annan passion som puttrar vid sidan av: att göra radio. Intresset föddes redan under gymnasietiden, när närradion kom till Lund.
– Radio Concorde, Radio AF, Radio P4. Jag tyckte att det var så häftigt. Jag lyckades ta mig in på ett litet hörn, fick vara med och svara i telefon och lite sådant, men på den tiden räckte inte självförtroendet hela vägen för att bli radiopratare.
30 år senare är läget ett annat. Som inbiten podcastlyssnare började Magnus Björn-Bentzen nosa på möjligheten att göra något själv. Han lyssnade på amerikanska poddar – om att göra pod.
– En av de saker som ständigt lyftes fram var att man verkligen måste ha ett syfte. Något man brinner för.
Och, kom han fram till, det har han ju.
– Jag är väldigt glad i Lund. Lundapatriot, helt klart.
Så ett plus ett blev två.
– Jag tänkte att kändisar har ju Lund, som syns överallt, men vem är stationsvärden Björn, som står på tågstationen i ur och skur? Varför står han där, och vad har han för relation till Lund?
En advokat, en fotograf, en chokladhandlare, en övermarskalk (!). 19 Lundaporträtt har han hunnit teckna hittills, sedan han började sända i augusti i fjol.
– Jag har mellan 300 och 400 lyssnare per avsnitt. Det känns helt fantastiskt. Jag hade varit glad även om det bara varit en!
Helst hade han producerat ett avsnitt i veckan, men dygnet har trots allt bara 24 timmar.
– Jag jobbar ju hundra procent, och har två barn.
Polisledningen har ställt sig försiktigt positiv till att låta honom börja sända podcast på arbetstid, som ännu ett utvecklingssteg i arbetet med sociala medier. Skitkul, lyder omdömet om den nyheten, men han skakar bestämt på huvudet inför frågan om det i så fall skulle få honom att lägga Lundapodden på hyllan.
– Som polis är du mer, jag skulle väl inte kalla det tillknäppt, men du har ett större ansvar. Man kan inte bara vara en kul kille hur som helst när man bär polisuniform. Men här kan jag ju vara mig själv. Rakt upp och ner. Så jag tänker absolut fortsätta.

Profilen
Namn: Magnus Björn-Bentzen
Ålder: 47
Gör: Polis
Familj: Fru, två barn från ett tidigare förhållande.
Bor: Tillfälligt i centrala Lund, under jakten på hus i förslagsvis Dalby eller Södra Sandby.
Aktuell: Ettårsjubilerade nyligen med Lundapodden, ”podden om de okända Lundaborna som inte syns men finns ändå”.
Intressen: Samlar på lego, gärna av äldre modell, men gillar även den nya serien Minifigurer. ”Jag bara älskar lego. Jag har hur mycket som helst. Jag säger inte att det är det enda skälet till att vi vill köpa hus, men jag behöver verkligen ett separat legorum.”

×