Bröderna Lejonhjärta bjöd på mycket mod, kärlek och dans. Foto: Håkan Röjder
Jonatan (Marcus Christensen) och Skorpan (Maja Magnusson) har en härlig kemi. Foto: Håkan Röjder

Poetiskt vackert och härlig kemi

Musikal
Bröderna Lejonhjärta
Regi: Ola Hörling
Kostym: Fredrika Lillius
Scenograf: Leif Persson
Musikansvarig: Jonas Svensson
Medverkande:
Jonatan – Marcus Christensen
Skorpan – Maja Magnusson
Sofia – Maria Fermgård
Pjuke och Orvar – David Rix
Mattias – Ingmar Jonsson
Jossi – Björn Andersson
Antonia – Maja Ottosson
Tengil – Marcus Göransson
pppp

Väl medveten om hur sorglig Bröderna Lejonhjärta är i bokform, beväpnade jag mig med en näsduk inför musikalvarianten på Kristianstads teater. Nu ska här gråtas floder, tänkte jag glatt. Så blev det nu inte riktigt, för Underhållningspatrullens uppsättning var av det mindre svarta slaget. Regin fokuserade mer på det poetiskt vackra, på individuella sångarinsatser och de fantastiska masscener Ola Hörling är så bra på – scener där ensemble, solister och dansare skapade förtätad stämning och suggestion.

Som klippt och skuren för sin roll, precis så ädel, snäll och karismatisk som Astrid Lindgrens skapat honom, var Marcus Christensen som Jonatan. Från den första tonen i öppningsscenen ägde han oss i publiken. Med fantastisk röst och oslagbar närvaro tog han tag i pjäsen och behöll den till den sista skälvande sekunden. Dessutom skapade han en härlig kemi i duetterna med Maja Magnusson som spelade Skorpan. Och om själva berättelsen saknade en smula djup och svärta så var hennes spröda röst, tillsammans med Christensens, bedårande känslomättad.
Det finns en hel del svåröverkomliga scenografihinder när det gäller Bröderna Lejonhjärta. Där är hästar, flygande duvor, berg och inte minst en fruktansvärd drake. Mycket av detta hade man löst på ett genialiskt sätt med genomskinlig projektionsduk där i princip allt krångligt kunde levandegöras. Svårare var det med hästarna. De utgjordes av vita dansare som också agerade duvflygare. Riktig frihetskänsla blev det inte, men vackert var det. Scenografin var i övrigt avskalat effektiv och stundtals otroligt anslående, men jag längtade efter de ikoniska attributen som blommande körsbärsträd och vackra vyer som kontrast till hemskheterna i envåldshärskaren Tengils berg. Kostymerna var däremot överlag fantastiska. Fredrika Lillius hade fångat exakt den rätta sagohistoriska känslan.

Jag sa att svärta saknades, men där fanns exempel som fungerade utmärkt. Scenen där Orvar är fängslad i Katlagrottan gjorde David Rix väldigt otäck och berörande. Oavbrutet bra var också Maria Fermgård som Sofia. Med Helen-Sjöholmkvalitet i rösten förmedlade hon både rädsla, ilska och hopp. Men det var den unga Antonia som överraskade mest. Maja Ottossons källklara röst gick rakt in i hjärtat. Henne hade jag gärna hört mer av.

En som på ett lite mer lågmält, men inte desto mindre effektivt vis drog in en i pjäsen var ”farfar” Mattias gjord av Ingmar Jonson. Med små åthävor och en genuin känsla trodde man på vartenda ord och varenda ton han framförde. Hans och Skorpans förhållande var helt enkelt på riktigt.
Ja, som ni märker, var både de individuella och de gemensamma sånginsatserna utmärkta i denna filosofiska pjäs om ondska och godhet, feghet och mod. Och trots att man kunde ha gjort en mer psykologiskt drabbande tolkning fick jag ändå användning av min näsduk på slutet.

Musikal
Bröderna Lejonhjärta
Regi: Ola Hörling
Kostym: Fredrika Lillius
Scenograf: Leif Persson
Musikansvarig: Jonas Svensson
Medverkande:
Jonatan – Marcus Christensen
Skorpan – Maja Magnusson
Sofia – Maria Fermgård
Pjuke och Orvar – David Rix
Mattias – Ingmar Jonsson
Jossi – Björn Andersson
Antonia – Maja Ottosson
Tengil – Marcus Göransson
pppp