Höghastighetstågen går inte att stoppa

Mo­de­raterna by­ter ovän­tat fot och säger nej till hög­has­tig­hets­järn­väg. Där­med ser rege­ringen inte ut att kun­na få en block­över­skri­dan­de lö­sning som den ef­ter­strävat.
Sat­sningen på hög­has­tig­hets­tåg är kon­tro­ver­si­ell och skär tvärs ige­nom de flesta par­tier. Hu­vud­ar­gu­menten emot är två, dels kost­naderna, dels att pengar be­hövs för att för­bättra det nu­va­ran­de järn­vägs­nätet och SJ:s vagn­spark och att bygga ut det re­gio­nala tåg­nätet för att un­der­lätta ar­bets­pendling.
Men egent­li­gen blandas äpp­len och pä­ron. Snabb­tåg har väl­digt lite med öv­rig tåg­tra­fik att göra. Det handlar inte främst om att bygga ihop de tre stor­stads­om­rå­dena i Sve­ri­ge utan om att bygga ihop vårt land ännu tätare med öv­riga Eu­ro­pa och till ex­em­pel göra det möj­ligt åka mel­lan Stock­holm och Paris på en halv dag och er­sätta det ur mil­jö­syn­punkt säm­re pas­sa­ge­rar­flyget. Med en fast för­bin­del­se över Feh­marn-bält mel­lan Dan­mark och Tysk­land blir det verk­lig­het.
Tro mig, hög­has­tig­hets­järn­vägen kommer att byggas all­de­les oav­sett de po­li­tiska åsikts­mot­sätt­ningarna just nu. När flera hög­has­tig­hets­tåg blir fär­diga i Eu­ro­pa blir det bara be­syn­ner­ligt om Sve­ri­ge – ur­säkta skämtet – hakar på tåget. Det blir lite som med Öre­sunds­bron, först blir det nej och se­dan nej, i dag vill in­gen vara utan.
Kan­ske inte våra barn men våra barn­barn kommer att ta snabb­tåg när de vill ut i Eu­ro­pa. En vac­ker dag kommer de även att göra det när de vill till In­di­en el­ler Kina.
Lars J Eriksson

×