Carl Stanley tycker att vi borde bli bättre på att använda skratt som känslobearbetning. – Varför skulle man inte kunna skoja om cancer? Om jag fick cancer vet jag att jag skulle skoja om det. Foto: Anna Lindblom

Carl Stanley: ”Man kan skämta om allt”

Personligt Ja, man kan skämta om precis allt. Den som tror något annat gör misstaget att blanda ihop skratt och glädje.
Det konstaterar Carl Stanley, nytt skånskt stjärnskott på humorhimlen som blott 19 år gammal redan hunnit rivstarta karriären.

Skojat har han gjort så länge han kan minnas, inte minst i klassrummet där arbetsuppgifterna ofta var lite för enkla och han hade gott om tid att fördriva sedan han blivit färdig.
– Jag var väl den där klassiska klassens clown, det är ju rätt vanligt bland komiker.

Kompisarna skrattade, men lärarna då?
– Det var blandat, haha. En del tyckte att det var charmigt, andra såg mig nog mer som en mardröm.
Han har alltid varit en ”humornörd”, som han uttrycker saken. Han minns hur han, någonstans i femårsåldern, såg Chinateaterns uppsättning av Ray Cooneys fars Hotelliggaren på tv tillsammans med sina föräldrar.
– De märkte hur jag skrattade på precis rätt ställen. Jag bad dem att spela in den, och sedan tittade jag på den om och om igen.
Eftersom han råkar vara uppvuxen ”precis när VHS:en dog” reade hans lokala matbutik ut en massa gamla videokassetter, där han kunde fynda allehanda svensk sitcom modell ”Rena rama Rolf” och ”c/o Segemyhr”.
– Sedan gick jag hem och sträckkollade på dem.
Någon gång på mellanstadiet fick han en dvd-film med Johan Glans, och en med Magnus Betnér.
– Jag hade en dvd-spelare i mitt rum, men den var lite trasig så man fick typ skruva upp hela grejen för att byta skiva. Därför körde jag Glans ett halvår, innan jag bytte och körde Betnér. Sedan snodde jag skämten och körde deras ståupprutiner i klassrummet och på skolgården.
Att satsa på humorn som yrke var det till att börja med inte alls tal om. Siktet var i stället inställt på att bli – trollkarl.
– Det var väl samma sak med trolleriet som med skojandet. En uppmärksamhetsgrej. Att jag gillade att apa mig.
Men trots rejäla framgångar inom trollandet (han vann trolleri-SM som 16-åring, och bedömer själv att han hade kunnat börja ha det som levebröd redan när han slutade grundskolan) bytte han spår. Under andra året i gymnasiet började han pröva lyckan som ståuppkomiker på olika scener runt om i framför allt Malmö.
Inledningsvis gick det sådär.
– Det var små, okända ställen med sju fulla finnar i publiken. Varav fyra sov. Så det gick ju åt helvete. Och jag var verkligen inte kul alls.
Men övning ger färdighet, konstaterar Carl Stanley, och motgångar ingår i yrket.
– Ja, att bomba kallas det, när ingen skrattar. Det hör till, det händer även de bästa. Det handlar om att avtalet med publiken är så extremt tydligt i standup. Jag pratar. Ni skrattar. Och om ni inte skrattar så märker alla det. Samtidigt. Det blir så oerhört tydligt. Och det är helt och hållet mitt fel.

Det låter rätt pressande?
– Nej, det skulle jag inte vilja säga. Men det håller en på jorden.
Efter de där inledande katastrofgigen började det gå bättre.
– Ja, plötsligt började folk fnissa lite. Inga riktiga skratt, men för mig kändes det så. Jag bara ”wow, ikväll rev jag verkligen stället”, haha.
Under återstoden av gymnasiet gjorde han så många framträdanden han någonsin kunde. Över 200 på ett år. Hur gick det ihop med studierna?
– Man fick lösa det. Genom skolk. Och nattbuss. Och nattåg. Och väldigt lite sömn.
Studenten tog han, men eftersom han aldrig tänkt sig att just skolan var biljetten till framgång spelade det inte så stor roll hur slutbetyget såg ut.

Och dina föräldrar? Vad sa de om din attityd?
– När jag berättade att jag tänkte bli trollkarl sa de väl att njae, det kan man nog inte. Men så kom SM, och alla andra framgångar, och där någonstans insåg de att okej, om han vill något så gör han faktiskt det.
Efter studenten jobbade han ihop ”ett kuvert med pengar” som administratör på en vårdcentral. Sedan drog han till Stockholm för att en gång för alla få snurr på komikerkarriären.
– Där finns ju massor av rookieklubbar. Helt andra möjligheter att få jobb. Jag tog med mig kuvertet med pengar och tänkte att när det är slut måste jag kunna leva på min standup.
Och, som sagt. Vill han något så gör han det.
– Jag fick vara lite go-getter. Kriga till mig en plats på alla tänkbara ståuppklubbar.
Vilket han lyckades med.
– Ja, i dag kan jag leva på att åka runt och skoja. Jag är inte miljonär, men jag tjänar ungefär lika mycket som de av mina kompisar som fick andra jobb direkt efter gymnasiet.
Att han, i februari i år, publicerade videoklippet ”Systemkollaps” om den så kallade flyktingkrisen, och därmed kammade hem ungefär 2,5 miljoner visningar på bara ett par dagar, gav honom ännu fler nya fans. Och, för den delen, motståndare.
– Jo, jag fick väl ett tjugotal mordhot där, från rasister.
Hur var det?
– Det var ganska väntat. Men det är klart att det inte var kul. Jag pratade mycket med mina komikervänner, som Magnus Betnér, som fått massor av hat. De sa alla samma sak. Att det aldrig ligger något allvar bakom hoten. Att de aldrig gör något på riktigt. Att det är typ folk som egentligen är ledsna över att de är dåliga pappor, och så behöver de få ur sig det på något sätt.
Att just klippet om flyktingarna kunde uppfattas som tämligen politiskt var undantag snarare än regel, betonar han.
– Jag är inte politisk. Jag kom på ett skämt, jag ville att folk skulle garva. Om det sedan fick någon att tänka om så var väl det kul. Men det var inte själva syftet.
Själva syftet är nämligen rätt och slätt det. Att få folk att garva. Carl Stanley scannar ständigt av sin omgivning på jakt efter situationer, personer eller tankegångar som kan leda till skratt. Och ja. På den punkten är han tvärsäker. Man kan skoja om precis vad som helst.
– Skratt är en sorts krisbearbetningsgrej. Att säga att man inte får skratta åt vissa grejer är som att säga att man inte får gråta åt vissa grejer.
En vanlig tankevurpa som folk gör, menar Carl Stanley, är att förväxla skratt med glädje.
– Tänk dig att någon skriver en bok om Josef Fritzl. Folk kommer att läsa och tänka ”fy, vad hemskt”. Och det är exakt samma grej om någon skämtar om Josef Fritzl! Man skrattar, samtidigt som man tänker ”fy vad hemskt”.
Det finns ingen motsättning där, förklarar Carl Stanley. Skrattet är ”en primal reaktion”. En hantering av känslor. Inte ett uttryck för glädje.
– Glädje är ju något helt annat än skratt. Glädje är vad jag känner när jag grillar med mina kompisar. Det har inget med humor att göra!
Vad folk borde bli bättre på är att använda skrattet som vapen mot egna motgångar, tycker han.
– Säg att du är på väg hem från Ullared. Och så får du motorstopp. Och så står du där, mitt på vägen, med bagageluckan full av billiga fryspåsar. Regnet öser ner, och inget av barnen kom ihåg att ta med sig jackan. Det är inte roligt. Men samtidigt är det ju någonstans det! Inget är helt svart eller helt vitt. Och saker blir ju roligare om man skojar om dem. Folk måste bli bättre på att skratta åt jobbiga grejer.
Namn: Carl Stanley
Ålder: Fyller 20 i december
Bor: Kommer från Helsingborg, bor numera i Stockholm.
Gör: Professionell ståuppkomiker.
Aktuell: Fick priset som Årets nykomling på Svenska standup-galan 2016 (som hölls under Lund Comedy Festival i september). ”Jag blev skitglad. Om man tittar på vilka som har fått det förut så är det ju folk som Soran Ismail, Kristoffer Appelquist och Björn Gustafsson. Så det var förstås jättekul.” Har även nyligen gjort debut i TV4:s humorprogram Parlamentet. ”Det var förstås en stor ära. Många av mina idoler är ju med där.”
Humorförebilder: ”Magnus Betnér arbetar hårdast av alla komiker i Sverige. Han gör ett hästjobb med att ständigt komma på nytt material. Kristoffer Appelquist är en av landets mest begåvade komiker. Johan Glans är ju svinrolig. Och Nour El-Refai. Och Petrina Solange, hon är ju också från Skåne, henne borde du verkligen göra ett porträtt på.”

×