Cancerbeskedet förändrade hela livet

Vi träffas en regnig höstdag, några dagar innan familjen inbjudit släkt och vänner till en hejdundrandes fest på Hässleholmsgården- för att fira livet och samtidigt samla in pengar till Cancerfonden.

Det är ganska precis ett år sedan Christel bestämde sig för att gå på mammografi.

– Jag var ändå sjukskriven eftersom jag drabbats av blindtarmsinflammation. Så då passade jag på.

Redan under mammografin fick hon känslan av att något var fel.

– Jag bara visste det, säger hon.

Fyra dagar senare fick hon en kallelse till Lund, för att göra ny mammografi, ultraljud och biopsi. Allt gick så fort, det fanns knappt tid att tänka efter.

– Jag blev inte rädd förrän när jag satt i väntrummet och möttes av två läkare och två sjuksystrar. ”Shit”, var det enda jag tänkte, jag förstod direkt att det var allvarligt.

Christel bad att få allt skriftligt, hon kunde inte smälta vad läkarna sa till henne. Det enda hon hörde var ordet ”aggressiv cancer”.

- Livet ställdes på högkant!

Kajsa instämmer, hon berättar om chocken hon kände då hon nåddes av beskedet.

– Marken under fötterna försvann! Det enda vi kunde göra var att kämpa framåt och hålla fast vid livet för allt vad vi var värda.

Det har varit ett år av undersökningar, cytostatikabehandlingar, operation, strålning. Däremellan tidlös väntan.

– Jag hade tur som fick träffa onkolog Cecilia Graffman och därigenom vara med i en ny studie som heter predix.

Behandlingarna har varit tuffa, hon sticker inte under stol med det. Ändå står hon här, ett år senare, och känner enorm tacksamhet och ödmjukhet inför livet. Hon är i slutet av sin behandling och cancern är borta. Förhoppningsvis för gott.

Familjen har varit hennes största stöd, och mellan alla sjukhusbesök passade Christel på att göra något för sig själv, något hon drömt om länge: hon skaffade sig en liten valp.

– Bosse heter han! Han gör oss alla glada!

– Det är ett heltidsjobb att ha cancer, men min modiga mor tog sig an sin sjukdom på det enda sätt hon kunde; helhjärtat och med en vilja att överleva, säger Kajsa, som stöttat på sitt sätt.

– Redan när jag fick beskedet åkte jag raka vägen hem till mamma för att städa och koka en stor gryta soppa.

Kajsa var även med under en av cytostatikabehandlingarna.

– Det var mysigt, jag hoppade ner i sängen bredvid mamma. När livet ställs på sin spets, så klurar du ut rätt fort vem du är, vad du vill med ditt liv och vad som är viktigt. När någon du älskar riskerar att dö, så känns det viktigt att fokusera rätt.

Christel gjorde klart redan tidigt att hon behöver positiv energi omkring sig. Ändå kommer tankarna ibland.

– Jag har planerat min begravning i huvudet många gånger, men jag vill inte prata om döden. Jag väljer att fokusera på livet.

En hel livstid har passerat under sista året och ingenting blir någonsin som det var före cancerbeskedet. Det är både mor och dotter överens om.

– Naturligtvis önskar man inte någon att bli sjuk, men det har samtidigt berikat våra liv. För vi har kommit varandra så nära och värdesätter varandra på ett helt annat sätt. Istället för att planera för långt fram i tiden, så njuter jag att mitt kaffe idag, säger Kajsa.

På lördag ordnar familjen en stor fest för sina vänner.

– Vi har redan dragit igång en insamling till Cancerfonden och hoppas på detta sätt uppmärksamma bröstcancer och framtida forskning. Detta år har präglats av ångest, smärta, läskiga behandlingar och ovisshet, samtidigt har vården bemött mor med empati, omsorg och en imponerande kunskap och handlingskraft. Det har lämnat oss alla stumma av förundran och vi känner att vi vill ge tillbaka, säger Kajsa och forsätter:

– Vårt event kretsar kring insamlingen och syftet är dels att fira att vi lever, men också att samla in så mycket pengar som möjligt. Det är vårt sätt att ge tillbaka efter all kärlek och allt stöd vi mött.