Ta den våldsbejakande extremismen på allvar

Bland de som rest till Syrien för att kriga för IS finns det också de som nu tröttnat på att halshugga och lemlästa och vill hem till trygga Moder Svea igen. Hur ska vi ta emot dessa? Med vidöppna armar? Men främst, låt oss slippa avhoppare över huvud taget.

Enligt svenska myndigheter har cirka 140 svenskar hittills återvänt efter att ha varit delaktiga i strider med våldsbejakande grupper i Syrien och Irak. Frågan måste vara berättigad med tanke på att valet att göra resan till våldets Irak och Syrien varit helt frivilligt. Hade det varit i uppdrag åt Försvarsmakten, hade frågan inte ens behövt ställas. Det hade förhoppningsvis varit en självklarhet.

Dessutom verkar Sverige lite väl yrvaket kring hur extremismen ska bemötas.

Lunds kommun har valt att behandla avhoppare från våldsbejakande extremistiska grupper i enlighet kring policys vid avhopp från exempelvis organiserad brottslighet. Först utredning av behoven, och sedan hjälp med boende, sysselsättning eller försörjning. Hur generöst klarar ett samhälle av att vara?

Oerhört viktigt i sammanhanget är att fortsätta arbetet på kraftfullaste möjliga sätt för att unga inte ska se något behov att ansluta sig till extrema våldsbejakande grupper.

Ibland kan det vara extra svårt att vända andra kinden till. Om ens det. Och när så sker, hur många chanser är vi redo att ge terrorns bödlar?