Små­ska­lig­het i ur­ba­ni­seringen

På 1970-talet la­se­rade Cen­terns Ung­doms­för­bund (CUF) lokalsamhällesidén. Den byggde på ett håll­bar­hets­tänkande, men handlade ock­så om att det var fel att bygga mil­jon­pro­grams­om­rå­den och vil­la­sam­häl­len med bara bo­städer utan vare sig ar­bets­platser, ser­vi­ce el­ler fri­tids­ak­ti­vi­teter. Det borde finnas fler funk­tioner i var­je kvarter.

Då var Karl-Erik Olsson, senare jord­bruks­mi­nis­ter och EU-par­la­men­ta­ri­ker, ord­fö­ran­de i CUF. An­dra i le­dningen var Lars Weine­hall, senare me­di­cin­pro­fes­sor i Umeå och råd­gi­va­re åt Maud Olofs­son, och Per-Ola Eriksson, senare en av kon­struk­törerna bak­om det eko­no­miska sa­ner­ings­ar­be­te som C och S sam­ar­betade om i mitten av 1990-talet.

Åsa-Nis­se-marx­ister och ”gröna khmerer” blev Ex­pressens och an­dra po­li­tiska mot­stån­da­res be­teck­ning på CUF. Ibland gick kan­ske det prin­ci­pi­ella re­so­ne­manget lite för långt, när det talades om att alla som bodde i ett sam­häl­le skulle kun­na jobba där och få i stort sett alla be­hov till­go­do­sedda. ”Järn­verk i var­je by?”, blev mot­ar­gu­mentet.

In­spi­ra­tionen till CUF:s pro­gram kom från Norge där sam­ma de­batt fö­rdes bredare i sam­häl­let. Den kan­ske ock­så kom från USA, där re­ak­tionerna på ri­vnings­ra­se­ri och sovstadsutbyggnad re­dan på 1960-talet varit starka. I en ton­gi­van­de bok i äm­net skrev för­fat­ta­ren Jane Jacobs (en­ligt Fo­kus) att var­je kvarter borde ha mer än en funk­tion – just det som CUF i Sve­ri­ge nå­gra år senare ville att lo­kal­sam­häl­lena skulle ha.

I dag är det en eta­ble­rad san­ning att flera av mil­jon­pro­gramom­rå­dena har blivit utan­för­skaps­om­rå­den, där de boende i stor ut­sträckning saknar jobb och där­för ock­så har be­tyd­ligt läg­re in­komster än an­dra. Som följd av ut­satt­heten har brotts­li­gor tagit över och styr om­rå­dena. Sten­kast­ning mot inte bara po­lisen utan ock­så mot am­bu­lanser och brand­bilar har fö­re­kommit på många håll.

De­batten om stads­pla­ner­ing förs ock­så på ett an­nat plan, inte min­st in­ter­na­tio­nellt. Chefen för FN:s or­gan för boende och be­byg­gel­se (UN-Ha­bi­tat) Juan Clos har ut­tryckt det som att ”vi måste stoppa ur­ba­ni­seringen i de former som nu på­går”.

Det handlar del­vis om att in­flyttningen till städerna i många länder är allt­för opla­ne­rad. Kåk­städer växer upp men även de mer ord­nade bo­stads­om­rå­dena byggs för en­si­digt, utan ”of­fent­liga rum” och gröna om­rå­den där män­ni­skor kan träffas, sam­ar­beta och koppla av.

För att inte kräva allt­för myc­ket mark be­höver städerna byggas tätare, en­ligt FN-or­ganet. Den dis­kus­sionen förs ock­så i USA. Där byggs inte läng­re stora köp­cent­ra långt bor­ta från bo­städerna. Ock­så i USA satsar städerna på att göra cent­rum mer le­van­de med både mer blan­dad be­folkning och mer va­rierad ser­vi­ce och an­dra funk­tioner.

Det som sågs som en uto­pisk fan­ta­si på 1970-talet är allt­så nu nå­got som är in­ter­na­tio­nell san­ning. Glesa för­orter med bara bo­städer vil­ket bygger på att var­je hus­håll har en, of­tast två, bilar över­g­es för tätare stads­kvar­ter med så­väl bo­städer som ar­bets­platser och af­färer.

Det in­ne­bär en mer små­ska­lig ur­ba­ni­sering, som kan­ske ock­så gör det möj­ligt att fort­sätta ut­veckla små­orterna och lands­bygden.

CUF:s lokalsamhällesidé på 1970-talet var inte så fel ändå.