Småskalighet i urbaniseringen
På 1970-talet laserade Centerns Ungdomsförbund (CUF) lokalsamhällesidén. Den byggde på ett hållbarhetstänkande, men handlade också om att det var fel att bygga miljonprogramsområden och villasamhällen med bara bostäder utan vare sig arbetsplatser, service eller fritidsaktiviteter. Det borde finnas fler funktioner i varje kvarter.
Då var Karl-Erik Olsson, senare jordbruksminister och EU-parlamentariker, ordförande i CUF. Andra i ledningen var Lars Weinehall, senare medicinprofessor i Umeå och rådgivare åt Maud Olofsson, och Per-Ola Eriksson, senare en av konstruktörerna bakom det ekonomiska saneringsarbete som C och S samarbetade om i mitten av 1990-talet.
Åsa-Nisse-marxister och ”gröna khmerer” blev Expressens och andra politiska motståndares beteckning på CUF. Ibland gick kanske det principiella resonemanget lite för långt, när det talades om att alla som bodde i ett samhälle skulle kunna jobba där och få i stort sett alla behov tillgodosedda. ”Järnverk i varje by?”, blev motargumentet.
Inspirationen till CUF:s program kom från Norge där samma debatt fördes bredare i samhället. Den kanske också kom från USA, där reaktionerna på rivningsraseri och sovstadsutbyggnad redan på 1960-talet varit starka. I en tongivande bok i ämnet skrev författaren Jane Jacobs (enligt Fokus) att varje kvarter borde ha mer än en funktion – just det som CUF i Sverige några år senare ville att lokalsamhällena skulle ha.
I dag är det en etablerad sanning att flera av miljonprogramområdena har blivit utanförskapsområden, där de boende i stor utsträckning saknar jobb och därför också har betydligt lägre inkomster än andra. Som följd av utsattheten har brottsligor tagit över och styr områdena. Stenkastning mot inte bara polisen utan också mot ambulanser och brandbilar har förekommit på många håll.
Debatten om stadsplanering förs också på ett annat plan, inte minst internationellt. Chefen för FN:s organ för boende och bebyggelse (UN-Habitat) Juan Clos har uttryckt det som att ”vi måste stoppa urbaniseringen i de former som nu pågår”.
Det handlar delvis om att inflyttningen till städerna i många länder är alltför oplanerad. Kåkstäder växer upp men även de mer ordnade bostadsområdena byggs för ensidigt, utan ”offentliga rum” och gröna områden där människor kan träffas, samarbeta och koppla av.
För att inte kräva alltför mycket mark behöver städerna byggas tätare, enligt FN-organet. Den diskussionen förs också i USA. Där byggs inte längre stora köpcentra långt borta från bostäderna. Också i USA satsar städerna på att göra centrum mer levande med både mer blandad befolkning och mer varierad service och andra funktioner.
Det som sågs som en utopisk fantasi på 1970-talet är alltså nu något som är internationell sanning. Glesa förorter med bara bostäder vilket bygger på att varje hushåll har en, oftast två, bilar överges för tätare stadskvarter med såväl bostäder som arbetsplatser och affärer.
Det innebär en mer småskalig urbanisering, som kanske också gör det möjligt att fortsätta utveckla småorterna och landsbygden.
CUF:s lokalsamhällesidé på 1970-talet var inte så fel ändå.