Dags att de­fi­niera antropocen

Allt of­tare hör man fors­ka­re kon­sta­tera att jorden har gått in i en ny geo­lo­gisk epok: Antropocen, män­ni­skans tids­ål­der.

Med tan­ke på Världs­na­tur­fon­dens ny­släppta Li­ving Planet Report 2016, där det görs klart att vi i Sve­ri­ge kon­su­merar mot­sva­ran­de mer än fyra pla­neter per år, är det hög tid att börja de­fi­niera vår all­de­les egen epok på ett mer håll­bart sätt.

Ex­perter anser att antropocen började i mitten av 1900-talet. Den geo­lo­giska de­fi­ni­tionen kommer av kärn­va­pen­tester, plast-, alu­mi­ni­um och be­tong­för­ore­ningar, höga halter av kvä­ve och fos­for i det övre jord­la­gret med här­stam­ning från jord­brukets konst­göd­ning.

En ar­keo­log skulle i fram­tiden inte hitta sär­skilt många typer av fos­siler från landlevande arter, som minskat med 38 pro­cent de senaste 40 åren, men skulle där­emot gräva upp mängder av ben från jordens nu van­ligaste få­gel: in­du­stri­kyck­lingen.

Hur vår nya tids­e­pok de­fi­nieras en­ligt kli­mat och mil­jö är ock­så rätt up­pen­bart. I världs­na­tur­fon­dens rap­port be­skrivs de planetära gränserna, där gränserna för utro­tning av arter och flö­den av kvä­ve och fos­for är långt över­skridna. Kli­mat­för­änd­ringarna är på god väg att få våg­skålen att tippa över.

Det som händer när för många av gränserna över­skrids är att jorden för­flyttas in i ett nytt ske­de som vi vet väl­digt lite om. Kan­ske är det så att det vi kallar antropocen blir en myc­ket kort geo­lo­gisk epok.

Saknar man inte nå­got i alla des­sa ve­ten­skap­liga de­fi­ni­tioner? Var är män­ni­skans och sam­häl­lets de­fi­ni­tion? Här lever vi i en all­de­les egen geo­lo­gisk epok, som per au­to­ma­tik de­fi­nieras av våra hand­lingar, men vi kan inte för­må att bygga en fram­tid el­ler vi­sion på den.

Vad ska kän­ne­teckna antropocen, ska vi verk­li­gen nöja oss med kärn­va­pen­tester och plast, det som blev kvar av vår fram­fart?

Det finns en stor vi­sio­när plats att fylla i be­ty­del­sen av antropocen, och fak­tum är att den börjar fyllas, av alla goda ex­em­pel. De fö­re­tag, in­no­va­tioner och tek­niker som hjälper vårt sam­häl­le att göra om­ställningen. Var­je män­ni­ska som minskar sin kon­sum­tion från 4,2 pla­neter till högst 1, el­ler helst ännu min­dre. De po­li­ti­ker som lyckas dra hem kli­mat­av­tal och de bön­der som pro­du­cerar ekosystemtjänster.

Lö­sningen i det stora sy­stemet kommer i flera former. En grönare form av ka­pi­ta­lism, kan­ske ett sy­stem­skif­te, ett mer cir­ku­lärt tan­ke­sätt.

Sam­häl­lets syn på vår epok kan myc­ket väl komma ett de­fi­nieras av den cir­ku­lära ekonomin, och delningsekonomin. Den tid då vi tur­samt in­såg att allt män­ni­skan gör måste hållas inom ramen för vad pla­neten klarar av. Att in­get slutar med för­brukning el­ler kon­sum­tion, utan att alla rester och allt svinn måste åter­cir­ku­leras.

Det häf­tiga är att män­ni­skan ald­rig har haft större möj­lig­het att på­verka sin egen tids­ål­der. Egent­li­gen struntar nog jorden i vad män­ni­skan gör, den har in­get själv­än­da­mål med att upp­rätt­hålla en bio­sfär bara för att män­ni­skan ska få över­leva.

Men att ge oss själva en egen tids­e­pok handlar ju egent­li­gen inte om män­ni­skan. Det handlar om hur vårt sätt att leva har skjutit pla­neten Jorden in i en ny epok.