Om spöken och skola för unga

Barn- och ungdomsförfattaren Mårten Melin debuterade 2003 med något så ovanligt som en orimmad diktsamling för barn. Mera glass i däcken hette den och efter det har det blivit över 60 böcker för framförallt mellanstadiebarn – allt från diktsamlingar till noveller och romaner

Kärlek i kombination med skräck är ett återkommande tema men han har också skrivit Lite mer än en kram och Mycket mer än en puss som handlar om kärlek och sex och har jämförts med Hans-Eric Hellbergs klassiska ungdomsromaner på samma tema från 70-talet – Kram och Puss.

Med nya serien Spöksystrar skriver Mårten Melin för första gången för lite yngre barn, cirka sex till nio år. De två första böckerna i serien, Flickan på kyrkogården och Ett spöke i klassen kom ut i september och där får vi lära känna Nila som ska börja tredje klass i en ny skola.

På vägen till skolan genar hon över en kyrkogård och träffar Maj – en blek, tunnklädd flicka i hennes egen ålder som har iskalla kinder och luktar lite underligt men också är rolig och rättfram.

Tanken bakom spöksystrar var att blanda två ganska vanliga bokingredienser – spökhistorier och det här med att börja ny i en klass.

– Det är två lite slitna idéer men när man sätter ihop dem blir det något hyfsat originellt, förklarar Mårten Melin när vi träffas över en kopp kaffe på Lunds Stadsbiblioteks kafé.

– Sedan upptäckte jag att det är väldigt bra att skriva om skolan för där finns så olika typer av människor och det är vid möten mellan dem det händer något. Och så finns det många ämnen att ta upp – mobbning, vänskap, utanförskap. När det sedan hamnar ett spöke i klassen sätter det ett tvist på det hela. I grunden handlar det en hel del om hur man beter sig mot det som är annorlunda. Blir man intresserad eller blir man rädd? Blir man nyfiken?

Spöksystrar är ganska tunna böcker på runt 50 sidor och på varje sida finns det förutom text också stämningsfulla, detaljrika svartvita bilder av illustratören Hanna Granlund från Malmö.

– Hon har gått på Serieskolan i Malmö och Spöksystrar är hennes första böcker, berättar Mårten Melin. Hon är jätteduktig, bilderna är konstnärliga och tillgängligt på samma gång.

Tanken med Spöksystrar är att den ska kunna läsas en och en. Men samtidigt blir det roligare om man läser dem som en serier påpekar Mårten Melin. Ju fler böcker man läser desto mer kommer man att få veta om den till en början ganska mystiska Maj lovar han också.

– Var kommer hon ifrån till exempel? Just nu håller jag på och funderar över hennes föräldrar. Lever de eller är de döda? Det är det som är intressant i och med att hon inte varit död så länge. Hon är rolig men det finns också ett djup i henne, en sorg.

Kommer man att få veta varför hon dött?

– Det är inte otroligt, säger Mårten Melin lite kryptiskt. Men det är en balansgång så att det inte blir för allvarligt eller för realistiskt, mer att man får lite glimtar. Jag tror också att Maj fungerar så att hon inte riktigt minns men ibland kan det ploppa upp lite minnen.

Var går egentligen gränsen för hur otäckt det får bli?

– Jag tänker lite på vad jag läste och tyckte om i den åldern, säger Mårten Melin eftertänksamt. Det blir aldrig blodigt i Spöksystrar men jag har har hört att för vissa läsare ligger de lite på gränsen och det kan det gärna får göra, det är då det händer något. Om man plockar upp en bok som heter Spöksystrar får man vara beredd på lite småotäcka saker i alla fall, men jag blandar det otäcka med humor. Maj är väldigt rolig, och har kanske inte full koll på alla sociala koder.

– Eftersom hennes antagningsbesked till skolan är från 1973 så ligger det väl nära till hands att hon är född då, berättar han vidare. Och det är också lite roligt – de flesta spöken brukar vara från 1800-talet så det här att hon inte har varit död så länge blir lite annorlunda. Och så kanske en och annan förälder kan känna igen sig i hennes 70-tals stil.

Det två första delarna av Spöksystrar kom som sagt ut i september och i mars nästa år kommer del tre, Ett spöke sover över, och även del fyra är färdigskriven.

Och om Mårten Melin får bestämma kan det blir en riktig långkörare till serie.

– Jag kan skriva två sådana böcker om året tills jag går i pension, säger han med ett stort leende. Det är väldigt roligt att skriva dem och ännu roligare blev det när jag fick se Hannas bilder som också kan inspirera mig att jobba vidare.