Foto: Therese Öhrvall (hon har tagit alla pressbilderna jag lagt över/Pernilla)

Timbuktu på jakt efter sin identitet

I sin debutroman En droppe midnatt gräver Jason Timbuktu Diakité i sin familjehistoria – från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. Centralt i boken är hans eget sökande efter sin identitet
– Jag ställdes tidigt inför frågor som var hör jag hemma, vem är jag, vilka är mitt folk. Viljan att formulera hur det har känts var den största drivkraften, säger han om varför han skrev boken.

Jason Timbuktu Diakité:
Född: 11 januari 1975 i Lund.
Bakgrund: Hiphopartist och rappare som släppte sin första singel Lifestress 1996. Har sedan dess släppt ett tiotal album, vunnit sju grammisar och ett otal andra musikpriser. Har dessutom tilldelats en rad andra priser, som Svenska Retorikpriset, Karl Gerhard-stipendiet och Teskedsordens stipendium. Har lett program i Sveriges Radio, sommarpratat i P1 två gånger och medverkat i tv-program som Så mycket bättre och På Spåret.
Kuriosa: Redan 2013 författardebuterade Jason Diakité med Kor kan drömma, en barnbok han gjorde tillsammans med konstnären Maria Bajt, på uppdrag av Wanås Konst.
Aktuell: Med En droppe midnatt, som släpptes i dagarna på Albert Bonniers Förlag.
Jason Timbuktu Diakité om …
…hur det känns att boken nu är ute:
– Det är en närmast overklig känsla för den här boken har varit hela min värld och mitt arbetsliv i nästan två år så att jag inte har mer jobb att göra på den känns lite tomt, i ärlighetens namn. Men jag är också väldigt glad och jag är väldigt tacksam över att jag lyckades ro det här i land. Jag lyckades skriva en bok. Det känns nästan overkligt.
…vi kan vänta oss ny musik från honom:
– Jag har inte gjort någon musik under tiden jag jobbat med boken för jag var rädd att jag inte skulle bli klar med den då. Jag vet inte, jag kan inte svara på när det blir, men någon musik kommer någon gång.
…han tror han kommer att skriva fler böcker:
– Ja, det tror jag. Jag har haft skitkul när jag skrivit den här boken och forskat i både min familj men även amerikansk historia, så det vill jag gärna vara med om igen. Vad det blir kan jag inte svara på, men någon gång hoppas jag skriva en skönlitterär bok.
…Bob Dylan som Nobelpristagare i litteratur?:
– Det är ett intressant grepp. Jag tycker det är lite att blanda äpplen och päron men samtidigt, Dylan om någon musiker/artist är väldigt litterär, många låtar han skriver är långa berättelser och historier så ska man ge det till något musiker är väl Dylan ett bra val. Det har fått en massa människor, bland annat mig, att lyssna mer på Dylan. Det kan vi alla må bra av.

Jason Timbuktu Diakité föddes i Lund 1975 som son till amerikanska föräldrar. Pappa är svart och mamma vit. Själv blev han brun och såg inte alls ut som sina klasskamrater i den under uppväxtårens etniskt ganska homogena hemorten. I skolan möttes han av glåpord och rasism och det var först när han kom i kontakt med hiphopen i slutet av 80-talet som han började försona sig med sin hudfärg.
Men tankarna kring identitet har han fortsatt bära med sig genom livet. ”Det har tagit mig tid att lära mig bära min färg”, som han konstaterar i En droppe midnatt.
– Den meningen är absolut en av nycklarna. En av de tidiga redaktörerna sade just, ”det är så mycket svart och vitt i boken”. Och jag kan förstå att om man själv är vit kan man undra varför jag går runt och tänker så mycket på det här, men för någon som inte är vit kan det lätt bli att de här frågorna blir väldigt tydliga och väldigt stora och svårlösta. Det är frågor som legat och grott inom mig länge och som jag kände att jag först nu var redo att sätta ord på och besvara, säger han.

Hans sökande efter sina rötter tog honom till South Carolina, delstaten i den amerikanska södern som hans farfar Silas lämnade 1920, för att söka sig ett bättre liv, och Harlem i New York där hans pappa växte upp och så småningom kom att lämna för Sverige och Lund. Han besöker före detta slavplantager, både sådana som visar upp en glättig bild av hur herrskapsfolket levde och andra som visar upp hur livet var för hans förfäder, och söker upp gamla släktingar.
Han inser också hur stora klyftorna fortfarande är, mellan svarta och vita, i den amerikanska södern.
Under arbetet med boken ändrade han inte bara inställning till sig själv och sin hudfärg, han insåg även vilket privilegierat samhälle och liv han fötts in i.
– Jag har kanske känt att jag föddes med den här uppförsbacken av att ha en annan hudfärg än alla andra i klassen, att jag föddes med någon slags nackdel jag var tvungen att kämpa med. Men i jämförelse med min farfar, som föddes 1907 i South Carolina, föds jag mindre än 70 år senare i ett land med gratis sjukvård, gratis utbildning, avsaknad av krig och möjligheten att alltid kunna äta mig mätt och varenda dag i mitt liv ha haft tak över huvudet. Jag är den mest privilegierade i min pappas led, någonsin. Allt detta bygger på mina förfäders och förmödrars mod och att de vågade ta risken att lämna det de kände till. Den insikten vände nog lite på steken för mig, säger han.

När han började skriva hade han inte någon tanke på vem som skulle vilja läsa boken.
– Jag tänkte framför allt på att jag ville formulera mina känslor på något sätt, för att sedan kunna gå vidare i livet. Egentligen är boken främst vänd till mina framtida barn, säger han.
Och även om En droppe midnatt handlar om Jason Timbuktu Diakités sökande efter identitet utifrån hans hudfärg, tror han att många andra kan känna igen sig.
– Att kunna identifiera sig med ett identitetssökande är vi många som kan. Om det är någon grupp av den svenska befolkningen som kan känna igen sig i känslan så är det kvinnor. Kvinnor har också yttre attribut som signalerar långt innan man är inom hörhåll från en annan människa vem man är. Och med det kan komma vissa föreställningar som kan trigga igång olika fördomar hos människor eller att jag blir behandlad på ett visst sätt, säger han.

Du tackar i efterordet Abbe (Bonnier, reds. anm.) för chansen att bli utgiven, ”en av mitt livs största drömmar”, skriver du. Varför denna dröm om att bli utgiven?
– För att jag kommer från en familj av läsande människor där böcker alltid har varit det allra, allra heligaste. Både min mamma och pappa älskar att läsa, har alltid läst och gett mig massor av böcker. Att skriva en bok har varit för mig det ultimata konstnärliga uttrycket. Egentligen är det sanna Mount Everest att skriva en skönlitterär bok, men först måste jag ju lära mig behärska prosan ordentligt innan jag ger mig på något sådant.

Jason Timbuktu Diakité:
Född: 11 januari 1975 i Lund.
Bakgrund: Hiphopartist och rappare som släppte sin första singel Lifestress 1996. Har sedan dess släppt ett tiotal album, vunnit sju grammisar och ett otal andra musikpriser. Har dessutom tilldelats en rad andra priser, som Svenska Retorikpriset, Karl Gerhard-stipendiet och Teskedsordens stipendium. Har lett program i Sveriges Radio, sommarpratat i P1 två gånger och medverkat i tv-program som Så mycket bättre och På Spåret.
Kuriosa: Redan 2013 författardebuterade Jason Diakité med Kor kan drömma, en barnbok han gjorde tillsammans med konstnären Maria Bajt, på uppdrag av Wanås Konst.
Aktuell: Med En droppe midnatt, som släpptes i dagarna på Albert Bonniers Förlag.
Jason Timbuktu Diakité om …
…hur det känns att boken nu är ute:
– Det är en närmast overklig känsla för den här boken har varit hela min värld och mitt arbetsliv i nästan två år så att jag inte har mer jobb att göra på den känns lite tomt, i ärlighetens namn. Men jag är också väldigt glad och jag är väldigt tacksam över att jag lyckades ro det här i land. Jag lyckades skriva en bok. Det känns nästan overkligt.
…vi kan vänta oss ny musik från honom:
– Jag har inte gjort någon musik under tiden jag jobbat med boken för jag var rädd att jag inte skulle bli klar med den då. Jag vet inte, jag kan inte svara på när det blir, men någon musik kommer någon gång.
…han tror han kommer att skriva fler böcker:
– Ja, det tror jag. Jag har haft skitkul när jag skrivit den här boken och forskat i både min familj men även amerikansk historia, så det vill jag gärna vara med om igen. Vad det blir kan jag inte svara på, men någon gång hoppas jag skriva en skönlitterär bok.
…Bob Dylan som Nobelpristagare i litteratur?:
– Det är ett intressant grepp. Jag tycker det är lite att blanda äpplen och päron men samtidigt, Dylan om någon musiker/artist är väldigt litterär, många låtar han skriver är långa berättelser och historier så ska man ge det till något musiker är väl Dylan ett bra val. Det har fått en massa människor, bland annat mig, att lyssna mer på Dylan. Det kan vi alla må bra av.