Varm, vänlig och viktig påminnelse om julens budskap

Det är ett genialt val av pjäs.

För det tredje är det spännande att man tar sig an en berättelse som skrevs när Sverige var en helt annan plats, och modellerar om den till en verklighet som på sorgesamt många sätt har gett den en ny, brännande aktualitet. När jag var liten var ordet tiggare ett diffust begrepp som förde tankarna till medeltida trashankar. För dagens svenska barn är utfattiga människor med tiggarmugg i handen ett självklart inslag i gatubilden.

Att föreställningen hade blivit för kort om man följt novellen/tv-versionen rakt av har man löst genom att bygga ut persongalleriet; bland annat har Karl-Bertils syster fått en framträdande roll som bortskämd skitunge, roligt spelad av Sandra Stojiljkovic, och både herr och fru Jonsson får ta ut svängarna betydligt mer än i filmen, ett utrymme Mattias Linderoth och Johannes Wanselow förvaltar med den äran. Hans-Peter Edh har en tuff nöt att knäcka i rollen som berättaren - han är inte Tage Danielsson och kan aldrig bli det - men han hittar en egen tonart, lagom tokig, lagom allvarsam. Erik Olsson och Elin Rusk jonglerar med ett gäng biroller, varav herr och fru Bergdahl är så roliga att man önskar att de inte hade flimrat förbi fullt så snabbt.

Josefin Iziamo står för föreställningens mest traditionella inslag, och gör en ganska porträttlik Karl-Bertil, både i utseende och sätt. Det känns rimligt att på detta vis låta föreställningens själva hjärta klappa i takt med Danielssons/Åhlins original.

Det enda jag möjligen kan invända mot är att man inte riktigt har valt om det är kul pjäs man vill göra, eller en mörk och politisk. Måste man välja då, frågar du, och det måste man förstås inte. Livet är ju i allra högsta grad både och. Men ibland blir kasten lite tvära mellan misär och slapstick. Det spretar en liten aning, det som ska knytas ihop på slutet.