Foto: Anna Lindblom

Åker för att bevara freden

En förkärlek för utmaningar och en längtan efter äventyr förde Alexander Belin till ett liv inom försvarsmakten. I dagarna beger han sig till Mali, för att delta i den svenska FN-insatsen där.

Som barn var han ”den spralliga typen, som förändrades till sportnörden”, som han uttrycker saken när han ska sammanfatta sina år i grundskolan.
– Jag var tolv år när jag började med friidrott. Det var väl min första stora milstolpe i livet.
Han var tämligen framgångsrik, med en sjundeplats i SM i häck som karriärens höjdpunkt, men så småningom kände han att idrottandet tog mer än det gav.
– Friidrottslivet tar enormt mycket tid. Jag tränade varje dag, och tävlade varje helg. Då är det svårt att ha ett normalt socialt liv.
Så när han var runt 18 hoppade han av. Ungefär i samma veva skilde sig hans föräldrar. Skilsmässan, inklusive flytten från uppväxtens Stockholm till lilla Silverdalen utanför Hultsfred, innebar en rejäl livskris.
– Jo, det tog ett par år att repa sig ordentligt. Hitta en ny tillvaro, och en ny bekantskapskrets som man var trygg med.
När han inledde sina gymnasiestudier i Stockholm hade han haft en glasklar plan för vart de skulle leda.
– Ja, tanken var att bli civilekonom, som min morbror. Göra karriär på den europeiska arenan.
Men när han stod där med studentmössan i handen kändes den tanken inte alls lika självklar längre.
– Där hade jag en rejäl jag-vet-inte-vad-jag-ska-göra-svacka, får jag nog erkänna.
Det var nu han lät sig inspireras av äldre kamrater som gjort lumpen.
– Några hade varit i Kosovo också. Det där påverkade mig mycket. Och jag har alltid mått bra när det händer saker. Jag har alltid gillat utmaningar, och varit ganska äventyrligt sinnad.
De 15 månader han tillbringade i arméns jägarbataljon i Arvidsjaur blev stenhårda.
– Det är väldigt mycket tid ute i fält. Det är väglös terräng. Det är otroligt kallt.
Så efter avslutad utbildning behövde han fundera en vända till på hur han skulle gå vidare. Han reste till Stockholm och tog jobb som ordningsvakt, en tid i livet han ser tillbaka på med blandade känslor.
– Jag blev väldigt påverkad som människa. I ett sådant yrke får man se så jättemycket problem med vårt samhälle. Man får möta så många som har det så oerhört svårt.
Så efter ett år bytte han bana igen.
– Jag tänkte att ”äsch, jag saknar ju den militära vardagen, jag går tillbaka”.
Och så blev det. Efter tre år på yrkesofficersprogrammet placerades han i Skövde, som fänrik. Huvuduppgiften var att utbilda värnpliktiga.
– Det var jättekul! Att förmedla kunskap. Att se hur folk tar den till sig. Man utbildar 50 personer åt gången, så egentligen skulle man behöva säga samma sak 50 gånger, på 50 olika sätt. Men det går ju inte. Det där med att bli en effektiv pedagog, det tycker jag är kul.
2012 bytte han lärarlivet i Skövde mot vad han beskriver som ”mitt livs absolut starkaste resa”. Destination: Afghanistan.
– Det jag först och främst förväntade mig var nog ärligt talat ett äventyr. Jag föreställde mig inte att jag som enskild person skulle åka dit och göra skillnad för civilbefolkningen. Däremot tänkte jag mig förstås att vi som grupp skulle kunna bidra, och det gjorde vi också.
Dels var de med och byggde upp afghanska närpolisstationer (”ett sätt att lära afghanerna att själva ha kontroll över sitt land”), dels var de med och utbildade den afghanska armén i sjukvård.
– Där kände jag verkligen att vi gjorde skillnad. Vi lärde ut till synes enkla metoder för att stoppa blödningar och liknande, men för dem var det oerhört viktig kunskap.
Just det här med sjukvård har med tiden kommit att bli Alexander Belins nisch inom det militära.
– Jag har förändrats väldigt mycket genom åren. I början ville jag kriga och panga, allt det där som ju någonstans är kärnan i försvarsmaktens verksamhet.
I dag berättar han hellre, med stor stolthet, om hur Sverige ligger i framkant när det gäller kirurgi i fält. Hur det team av kirurger, anestesiläkare och specialistsjuksköterskor som han numera leder kan bedriva oerhört avancerad vård i ett tält, mitt ute i öknen.
– I princip kan man säga att du lyfter med dig en hel svensk operationssal ut, fast den väger bara 600 kilo, vilket är ungefär vad enbart operationsbordet väger inne i Lund. Det finns ett gäng länder till som har ungefär samma förmåga som vi svenskar, men ingen annan jobbar med den här smala vikten. Där är vi helt unika.
Efter hemkomsten från Afghanistan, dit han rent formellt reste som en del av Södra skånska regementet (P7), såg han till att bli förflyttad till Skåne.
– De gjorde sitt jobb så jäkla bra där nere. Jag blev så imponerad så jag bytte arbetsplats.
Att han så småningom skulle ge sig ut på flera utlandsuppdrag har han vetat hela tiden.
– Ja, P7 har väntat på att få ett nytt internationellt uppdrag. Det har bara inte varit läge.
Men nu är det alltså läge. I dagarna beger sig Alexander Belin till Mali, där han ska leda och koordinera de svenska sjukvårdsenheterna på plats.
– Vilka enheter ska åka vart? Hur ska vi få hem den som sårats? Sådana frågor.
Och det är inga enkla saker att lösa i en dylik miljö.
– Man befinner sig i en gigantisk sandlåda, med flygplatser som är så dåliga så att man inte ens kan frakta dit ett mjölkpaket, som Alexander Belin målande uttrycker saken.
Dessutom är själva konfliktsituationen i Mali extremt komplex.
– I Afghanistan var det i grunden ganska enkelt. Det var talibanerna, det var Nato, det var vi som skulle ordna fram fred. Om alla människor i ett sammanhang har ungefär samma bild av verkligheten blir allt ganska lätt. Vi skulle stoppa våldet, punkt slut.
Nu, konstaterar han, är läget ett helt annat.
– För det första är vi en fredsbevarande styrka. Det råder fred, och vår uppgift är att bevara den. För det andra är situationen helt annorlunda när det gäller aktörerna. Här finns allt från IS, till beväpnade grupper som vill se ett självständigt norra Mali.
Exakt när han ska åka får jag inte skriva i tidningen. Det vore för farligt.
– Det finns alltid hot riktade mot FN-uppdrag. Så är det. Det finns alltid en teoretisk risk för en terrorhandling när planet lyfter.
Han säger det utan att låta det minsta rädd.
– Det är klart att det finns risker, och att jag tänker på dem. Men jag är väldigt trygg med mitt förband.
Så vad är han om tio år? Överbefälhavare? Han skrattar. Nej, verkligen inte. Drömmens riktning är en helt annan.
– Innan det här jordelivet är slut ska jag ha en egen krog. Jag älskar att laga mat. Svensk husman med europeiska influenser. En kalops är lite tråkig, en boeuf bourguignon är fantastisk. Knepet är att lägga sig någonstans mitt emellan!
Du menar allvar? Du ska bli krögare?
– Absolut. Men det ska ligga rätt i tiden. När jag är 40, 45, kanske? Mina morföräldrar har drivit krog på Gotland. Jag vet precis hur slitigt det är. Min bild är allt annat än romantisk. Men ändå. Det ska komma en dag när jag sitter där, en söndag kväll, i min egen matsal, med ett litet glas vin på bordet framför mig. Det vet jag.
Anna Lindblom

Namn: Alexander Belin
Ålder: 31
Gör: Plutonchef vid 71:a bataljonen på P7
Bor: Malmö
Intressen: ”Resa, resa och resa! Gärna till platser dit folk oftast inte reser. Det har blivit mycket Asien, men nu senast var jag i USA, i Kalifornien, och blev helt tagen av den storslagna naturen. Nu vill min bättre hälft också åka dit, så tanken är att vi ska resa dit tillsammans nästa gång.”
Aktuell: Reser i dagarna till Mali som en del av Sveriges bidrag till FN-kommenderingen Minusma, bland vars huvudsyften ingår att skapa säkerhet för civilbefolkningen, stötta den nationella politiska dialogen och försoningen och bidra till att den maliska staten återupprättar kontrollen över det egna territoriet.

×