På en vass egg mellan det privata och det politiska

”M6 southbound roadside cafe on a wild wet and windy night

Det regnar i Justin Sullivans låtar. Det gör det oavsett om han skriver ut det eller inte.

Justin Sullivans band New Model Army kom ut ur punkeran och lyckades skapa sin egen blandning av postpunk, rock och folkmusik. Sin finaste stund hade de med albumet Thunder and Consolation från 1989. Swinging London och Cool Britannia får ursäkta, det var Thatcher-eran - och framförallt protesterna mot den - som skulle generera den brittiska musik som för mig har varit viktigast.

För mig är Thunder and Consolation en av hörnstenarna från den eran. Skivan är musikaliskt lysande men framför allt är det Sullivans texter som gör att den hittar hem hela vägen. Naturligtvis har det åtminstone delvis med vilken tid i livet jag hörde texterna första gången. Jag fyllde 18 1989 och hade precis flyttat hemifrån. Det var en tid i livet när jag försökte hitta mig själv och bestämma vad jag ville göra med mitt liv:

”Give me some place that I can go

Samtidigt var New Model Army en del av ett politiskt uppvaknande för mig. Deras texter lyckades balansera på den vassa knivsegg som löper mellan det privata och det politiska. Och trots den uppenbara vreden över sakernas tillstånd som Sullivan sjunger med så lyckas han oftast formulera det med poetisk skärpa och god gestaltning snarare än med plakat.

Jag tror inte att Thatchers namn nämns i en enda av bandets låtar, ändå svävar hennes anda som ett spöke över varenda en av dem från den här eran.

”Mother, Father, all those battles that have been

Kära Svenska Adademien!

https://www.youtube.com/watch?v=iLQH4ax1UWU