Humor som kommer lite längre

Fyra skådespelare som gör sitt yttersta för att klara av att stoppa en blodfylld tampong i munnen. De två äldsta medger att de lånat sina tamponger av en av de två yngre. ”På Helsingborgs stadsteater har vi inte mens längre”, säger den ena. ”Sveriges äldsta stadsteater”, kontrar den andra.

I publiken vrider vi oss i en skön blandning av gapskratt, äckel och befrielse och jag tänker att jag nog aldrig sett något liknande på scen förut. Jag har heller aldrig sett en naken påve med en använd kondom dinglande mellan benen på scen. Eller två äldre damer som med stor entusiasm provar likkistor för den delen.

Regissören Anna Petterssons humorshow På gränsen, som hade urpremiär på Intiman på lördagen använder sig av sin titel, på bästa möjliga sätt. I den 1 och en halv timme långa showen balanseras på gränser, överskrids gränser och det testas var gränsen egentligen går.

De många och varierade numren rör sig från det grövsta som att peta näsan, klia sig i skrevet eller lukta på sina fisar på scen till betydligt mer tankeväckande finlir som hur det skulle se ut om man ifrågasatte mäns slipslängder under en våldtäktsrättegång. Eller om man kan slå tillbaka mot FB-myset genom att pigga upp sin vardag med att klyva köksbordet med ett lasersvärd och ringa skolan och sjukanmäla sitt barn med sjukdomsorsaken digerdöden?

Anna Petterssons fyra gränstestare är handplockade från både Malmö Stadsteater – Cecilia Lindqvist och Susanne Karlsson – och Helsingborgs Stadsteater – Evamaria Björk och Annika Kofoed och de är också fyra fullständigt lysande skådespelare och komedienner som får alla chanser att visa upp hela humorregistret – här finns nummer som helt och hållet handlar om kroppsspråk, andra är smarta dialoger eller monologer, sång- och shownummer och dessutom används så väl förinspelade nummer som livenummer som får interagera med varandra på ett överraskande sätt.

De fyra skådespelarna får goda chanser att glänsa var för sig samtidigt som det allra, allra bästa som kvällen bjuder på är när alla är på scen samtidigt – som i det underbart tonosäkra lustmordet på manliga trubadurer eller den där mensscenen.

På gränsen är ingen humorshow som förlitar sig på asgarv – under humorn tillåts allvaret vila kvar.

I scenen där två äldre kvinnor under glatt ordvitsande och kul sångnummer testar likkistor och har så roligt att den ena kissar på sig tjocknar det ändå rejält i halsen mot slutet och Cecilia Lindqvists monolog om burka, korta kjolar, slipsar och skägg är så pricksäker att man ryser.

För att inte tala om videoinslaget ”Kvinnor som inte minns Bergman” som slaktar kulturmannen under effektiv tystnad.

Så väl allvar som humor riktar in sig på vår samtid och det bärandet temat är den tröttsamt, oförändrade ojämlikheten mellan könen – friheter som män tar sig lyfts fram i all sin absurditet när man vänder på beteendet.

På gränsen avslutas med ett medryckande gospel-nummer som har den tröstlösa frågan ”Varför har vi inte kommit längre än så här?” som refräng.

En frågan som tyvärr känns mer relevant än någonsin när abortmotståndare vädrar morgonluft, en sextrakasserande mansgris väljs till president i USA och ett kyrkligt överhuvud som inte tror på kvinnopräster tas emot som en världsstjärna i Sverige.

Tack och lov känns det i alla fall i hela kroppen och i skrattmusklerna att med humor kan man komma en bra bit längre. Tack På gränsen!